att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2015

Grief is the Thing with Feathers, Max Porter, Faber & Faber


Emily Dickinson inleder många av sina dikter med ett substantiv där ordbokens definition byts ut mot en subjektiv konnotation. ”Death is the supple Suitor”. ”Faith – is the Pierless Bridge”. ”Grief is a Mouse”. ”’Hope’ is the thing with feathers”.

Att byta ut Dickinsons hopp mot sorg, som Max Porter gör i titeln till sin debutbok, och kalla den Grief is the Thing with Feathers är förstås snillrikt. Men det är också en snillrik bok, på många plan, och liksom många bra böcker omöjlig att kategorisera. En roman om sorg, ja, men det planar också ut i essän, i sagan, i dikten, i filosofin. En storslagen liten bok. 


Att skriva fiktivt om sorg, det har gjorts förr, och Porter traskar rätt in i upptrampad mark, när vi i inledningen möter en änkling med två söner. Mamman har dött, plötsligt, oförklarligt. Skillnaden är att sorgen manifesteras i form av en fågel. Så långt liknar det ju Edgar Allan Poes dikt ”Korpen”, men Porters kråka är betydligt mer talför. Den tar sig in i huset, och presenterar sig som ”friend, excuse, deus ex machina, joke, symptom, figment, spectre, crutch, toy, phantom, gag, analyst and babysitter”. Det finns mycket att stanna vid här, men varför inte ”crutch”, alltså krycka? Det stöd den sörjande behöver, som han gör sig beroende av.

Varför en kråka? Mannen arbetar med en bok om Ted Hughes, som på 70-talet skrev diktsamlingen Crow, med fågeln som ett mytologiskt väsen, en vägvisare mot människans mörka potential. Därför blir kråkan en manifestation, när den börjar husera hos dem, med löftet att lämna dem i fred när de inte längre behöver den.

Pappan, kråkan och sönerna turas om att föra ordet, pojkarna som en röst. Pappan är disträ och chockad, sönerna rastlösa och lillgamla, kråkan underfundig och full av poetiska krumbukter. Det finurliga hos Porter ligger i sättet att berätta, i språkglädjen som skär rätt igenom lagren av sorg. Kråkan är en representant för laglösheten, respektlösheten, och precis som hos Hughes en kaosfågel. Men sorgen är också svekfull, avskyvärd och monstruös.

Kråkan är förstås bara en fantasi, lyder den rationella hjärnans tolkning av förloppet. Men det finns inget rationellt med döden. Man kan uppfatta faderns dialoger med kråkan som en psykos, fast en psykos är den sunda reaktionen på det onaturliga som döden kommer med. Dess följder släpper loss allt det onaturliga. Och att minnas innebär att döda, en aktiv handling som tar kål på det som fanns av människan vi försöker återskapa. För när minnet tar över ger det utrymme åt falskheten.

Det är lätt att inbilla sig att man får det elände man klarar av att uthärda, att det finns en logisk och rättvis balans i de beskärda delarna av olycka. Porter utgår alltså från en relativt vanlig situation, dödsfall inom familjen, något han har personlig erfarenhet av (hans pappa dog när han var sex år). Men han gör ju något helt annorlunda med detta material, och det är förstås kråkan som är genidraget. Kråkan som växlar mellan att vara hånfull, ömkande, skräckinjagande, pinsam, vårdande, kamratlig, tarvlig. Den kan ses som ett överjag, som den instans som får pappan att behålla sansen. Då blir psykosen det som räddar vårt förnuft. En varning: håll sorgen under kontroll, för annars djävlar!

Pappan är så mänsklig i sina valhänta försök att ta sig helskinnad ur den här erfarenheten, och han görs till en så levande gestalt. Hur går det här till? Det är förstås även här kråkan som fungerar som en överförande figur, som tillåter det magiska att inträffa. Pojkarna berättar om hur han som 18-åring åkte till Oxford för att lyssna på ett föredrag av Ted Hughes, och den korta anekdoten leder oss in mot den största sympatin för en klart hygglig och igenkännbar människa. Det är också tydligt hur berättelsen arbetar med lika stora insatser i realismen som i fantasin, som när pappan pissar på sig när han ställs inför den sublima fågelns apparition. För den delen är kråkan lika mänsklig som pappan: den lider av onda drömmar, av förföljelsemani och kanske dåligt samvete för att den utnyttjar människans behov av sentimentalitet.

Det är så rörande när pojkarna och pappan turas om att avtäcka den dödas kontur, hennes inflytande i varierande grad på deras liv. Rörande, inte trots utan tack vare Porters språkglädje, för det är genom språket en kontakt etableras med henne som är död. Orden är det enda som bevarar. Det är en rörande och paradoxalt nog rolig bok: rolig på det där chockartade sättet. Det är sällsynt med böcker som lyckas ta andan ur en, som åstadkommer en fysisk upplevelse.

Det är en bok om sorg, en bok som suddar ut gränserna mellan verklighet och fiktion, med den varsammaste av rörelser. En varsam och försonande hand som försöker komma till rätta med sorgen. Kanske man kan nöja sig med det, att vissa böcker bara är obeskrivliga. Man kan ta med sig sitt intryck, berättelsens stillsamma varning för besattheten. Det är en sorglig bok, men också ljus och hoppfull – fast inte på det där typiskt uppbyggliga sättet som lätt går att återge i floskler om att allt sker av en orsak och att det är viktigt att fortsätta leva för att hon hade velat det. Budskapet i Grief is the Thing with Feathers är mörkare, mer opakt, mer lutat mot vansinne och kaos. För att kärleken är sådan också, mindre fryntlig och inställsam.

I dikten ”Examination at the Womb-Door” från samlingen Crow (1970) ger Ted Hughes ändå ett förtröstansfullt svar från utfrågaren, som utmanar den demoniska kråkan.

Who is stronger than hope? Death.
Who is stronger than the will? Death.
Stronger than love? Death.
Stronger than life? Death.

But who is stronger than death?
                                                                 Me, evidently.
Pass, Crow.

2 kommentarer:

  1. Intressant idé, den där att man får det elände man klarar av. Jag tror väl snarare att man TAR IN och HANTERAR så mycket som man klarar av. Lagom mycket elände hanteras väl, och ger till och med lite nyttig härdning inför kommande prövningar. För mycket elände stänger vi av eller "skummar" för att vi ska skona våra egna mentala resurser och inte bränna ut oss - tänker jag.

    SvaraRadera
  2. Kan också stämma. Tror också det är lite individuellt. Jag är bra på att hantera stora katastrofer, men ställs jag inför ett litet missöde blir jag ett vrak ...

    SvaraRadera