att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 okt. 2021

Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, [red] Maïmouna Jagne-Soreau, Martina Moliis-Mellberg och Martin Welander, Shildts & Söderströms

Det är en röd bok. Den har ett rött band att använda som läsmärke. Jag lägger det mellan sidan 40-41. Till höger Edith Södergrans ”Vierge moderne”, kanske det svenska språkets enskilt starkaste dikt, och för fyra år sedan föremål för en monografi, Subjekt Södergran. Det är en fortfarande fenomenal dikt – sprängfylld av nya insikter, dristig och företagsam.

 

Men till vänster en mer dold pärla, en dikt från 1905 av Hjalmar Procopé:

 

Jag är

en ropandes röst i ökennatten,

som ropar och ropar fast ingen hör,

en sökandes öga bland öde vatten

där dagen i dimmor dör.

 

Jag är

en seglares färd mot en flyende strand,

en drömmares fotspår i slättens sand,

en natt, som sörjer sin sista stjärna,

en irrande tanke, som söker sin hjärna …

 


Inte enbart är ”jag är”-anaforen bekant, utan också det melankoliska tilltalet. Procopé, vem var nu han? Jo, en poet som Södergran hade träffat, som Gunnar Tideström vet att upplysa i sin tidiga biografi. Men när Ebba Witt-Brattström tar upp Procopé i sin senare bok Ediths jag gör hon det enbart i raljerande tonläge, för att demonstrera hur långt ifrån detta stilideal Södergran rört sig.

 

Det är en orättvis jämförelse. Något av den obalansen tillrättaläggs i den nya antologin Bländad av död och kärlek. 130 år av finlandssvensk poesi, som utges av Schildts & Söderströms, som firar 130 år med denna vackra bok. Det är ett skickligt jobb av redaktörerna att sålla fram materialet ur ett så digert material. Här finns 80 poeter representerade, och varje decennium har fått ett rättvist utrymme. Det borgar för en heltäckande bild tidsmässigt, men också representationsmässigt, att exakt 40 % av poeterna är män. Man pustar ut! För tänk om de skulle ha missat någon av de män som historien har förtigit! Lika häpnadsväckande är det att drygt 50 % av poeterna är i livet fortfarande.

 

Tyvärr gör inte bokens sensation det. Alltså Larry Silván. Han är representerad av två dikter i den här boken, och jag kan lika gärna erkänna det på en gång: två gånger ramlade jag ut ur lässoffan. Han begick självmord bara 21 år gammal 1976, och hans postuma bok Dikter finns bara på ett bibliotek i Sverige (KB). Jag läser Rosanna Fellmans (en av de yngre poeterna i antologin) extatiska essä om honom i Hufvudstadsbladet från 25 april i år. Hon jämför honom med Michael Strunge och Yahya Hassan, och berättar att eldsjälen Erik Jonsson länge försökt få hans dikter återutgivna i Sverige, och att det ser ut som att något sådant är på väg tack vare förlaget Trombone.

 

Håll tummarna! För Silváns dikter sträcker sig rakt ut ur sin kontext och in i vår tids mest brännande frågor:

 

Är du nöjd nu

när du pratar om fotboll

i stället för löneavtalet

– när du tar emot

lönepåsen i ena handen

och förstör Jorden

med den andra

 

Kort sagt: de här svidande anklagande dikterna vill jag läsa mer av. I övrigt är boken fint formgiven, och förhoppningsvis når den inte bara ut till de redan frälsta. Södergran är representerad med tre dikter, och det är fint – Eva-Stina Byggmästar, Tua Forsström och Claes Andersson har generöst nog fyra var, men det kan jag acceptera, då Södergran redan är det största namnet och den ojämförliga stjärnan. Den enda svenskspråkiga poeten som förtjänar världsrykte, det är Edith Södergran det.

 

Om något ska sammanfatta den finlandssvenska poesin är det väl den smått anarkistiska ådran, och en språkmedvetenhet som bejakar de minsta nyanserna. I den här boken finns gott om exempel på bådadera, och därmed ges vi en provkarta på ambitionerna, på språnget rätt in i det okända. Hellre än att utgöra en uttömmande samling inbjuds vi att söka vidare, göra egna efterforskningar. Urval kan alltid diskuteras och ifrågasättas, men det kan kvitta – hur man än vänder och vrider på den finlandssvenska poesin är den en veritabel guldgruva, som inte heller verkar sina. En guldålder var decennierna efter Södergran, men också under 2000-talet har många många fantastiska poeter fortsatt skriva i den här anarkistiska och språkmedvetna traditionen.    

 

I sex pedagogiskt uppställda sektioner presenteras dikter som tar upp olika teman, som ensamhet, kärlek, höst, politik, med mera. Att inte följa kronologin öppnar för nya kopplingar – som den mellan Procopé och Södergran – men överlag betonas just intertextuella likheter snarare än skillnader. Det gör ju inte Södergrans insats mindre för att hon eventuellt tagit intryck av denna dikt – det finns inget som kan göra hennes insats mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar