Böcker I-III. Sond, Skåneradio, Konsumentköplagen: juris lyrik, Ida Börjel, Nirstedt/Litteratur

Fakta: under 00-talet gav Ida Börjel ut tre böcker som redan då mottogs som radikala gåvor. De utgjorde arga och humoristiska bidrag till ett stagnerat litterärt fält. Det var en märklig och underbar tid när poesi fortfarande kunde nå ett sådant genomslag. Men minnet är kort. Eftersom böckerna dessutom gavs ut på det lilla förlaget OEI Editör har de länge varit svårtillgängliga.

Nu utkommer dessa tre fortfarande laddade missiler på Nirstedt/Litteratur i en lyxig utgåva: Sond från 2004, Skåneradio från 2006, Konsumentköplagen: juris lyrik från 2008. Det är en vanlig uppfattning att man helst bör läsa poesi som enskilda diktsamlingar, men säg det till den som så här i efterhand till exempel vill läsa Ekelöf: lycka till att komma över originalutgåvorna. Nästan lika svårt har det varit att hitta Börjels tre första böcker – och att nu läsa dem samlade skapar tillfälle för nya mönster att bildas.

Att säga att hon är ”rolig” är bara halva sanningen. I Sond skickar hon ut sin undersökande och tvivlande och granskande och frågande och prövande röst mot olika instanser. Det är dikt som utmanar förståelsen, och som också testar vad som finns kvar att göra när allt är möjligt, när modernismen har öppnat typ alla dörrar.

Man går i cirklar, man upprepar sig, man tvivlar och omvärderar. Så gör Börjel sin metod tillgänglig och aktuell, genom att visa att det mest originella förhållningssättet kan vara det mest allmängiltiga. Genom hela hennes projekt, om man nu ska kalla det för något så storslaget, finns viljan att nå fram till det gemensamma – att syssla mer med det som förenar oss än det som särskiljer oss.

Därför tror jag att Börjel är så skicklig på att locka fram det mest sällsynta av allt när man läser svensk poesi: det emfatiska gapskrattet.

”Hur långt är det från den ena sidan till den andra i mig?”

”I ansiktets 42 kartlagda muskler har man funnit 7 000 ansiktsuttryck varur 19 leenden har konstaterats.”

”Texten säger alltid ja. Läsarens nej hänger i luften.”

Det är alltså ett oroligt gapskratt, om det nu behövde förtydligas. I de samplande dikterna i Sond finns då det undersökande verktyget, genom att underställa grammatikens vindlingar och etymologins nitiska exakthet en sinnlighetens estetik. Börjel upprätthåller en balans mellan det vanvördiga och det respektfulla och skapar förutsättningar för en bejakandets mottagande. Texten säger ja, visst, men hon får mitt nej att sluta hänga i luften.

I Skåneradio, som alltså utkom för 14 år sedan, har hon på ett mer konsekvent sätt utgått från ett material. Genom att spela in och ge lyrisk form åt personer som ringer in – eller förefaller ha ringt in – till ett autentiskt radioprogram är det lätt att nu associera till Marit Kaplas Osebol. Även Börjel skapar poesi av det prosaiska och vardagliga. Majoriteten av de inringande är äldre människor, som luftar sina farhågor. Det är ensamheten, sjukdomarna, dödsrädslan – och så missnöjet över anhöriga som slutat besöka dem.

Något annat som kopplar ihop Börjels projekt med Kaplas är polariseringen mellan storstad och småstad. Eller uttryckt annorlunda: diskrepansen mellan centrum och periferi. Det är förvånande att recensionerna av Osebol inte gjorde mer av de här likheterna – men som sagt, minnet är kort och vanskligt. Det är böcker som uppehåller sig vid liknande saker, och somligt är nog mer tidlöst än vi vill erkänna – såsom äldre generationers gnäll på de yngre. De unga som får utstå kritik i den här boken är väl vid det här laget i närheten av medelåldern själva, så det är bara en tidsfråga innan de börjar skälla på dagens tonåringar. 

Som jag minns den här boken behandlade den något som kunde kallas vagt rasistiskt, något som förstärktes när jag hörde Börjel läsa på Nässjö poesifestival någon gång där i mitten av 00-talet. Jo, det finns några spår åt det hållet. I första hand är det ändå frågan om en kartläggning av kanske inte så mycket en mentalitet så mycket som en identitet – en unken identitet, förvisso.

Med sina böcker utvecklar hon en ny slags knasighet, och i Konsumentköplagen blir det förstås än mer tydligt vad hon är ute efter. Här kommenteras lagtexten, och sätts på spel – eller snarare aktiverar Börjel dess mänskliga potential. Ett drama iscensätts mellan Säljaren och Köparen, och så småningom även en 3dje. Men vad som också sägs är att vi alla är konsumenter. Som bekant sker dessa utbyten under djävliga villkor, och vi ska inte underskatta marknadsekonomins likgiltighet:

”Säljare får inte förhandla med döda och / inte med embryon. Med livs levande / menas foster från och med vecka / arton, personer i koma, hjärndöda, / totalförlamade och normala. De lever / och får konsumera efter tycke.”

Och under vilka cyniska villkor kapitalismen verkar får vi också en påminnelse om: ”Varan har små osynliga / fingeravtryck utmed kroppen efter / de barn som suttit i en annan del av / världen och pusslat ihop den.” Så även om boken kan te sig som ett absurt experiment med sina paragrafer och fotnoter och infogade appendix finns ett uppriktigt ärende att ifrågasätta och uppmana till förändring. Det anonyma tilltalet gör kritiken mer effektfull.    

Vidden av det egensinniga blir kanske synligt först med denna tredje bok, som förblir ett så apart inslag i den svenska poesiutgivningen, delvis genom att vara lika ambitiöst som det är lekfullt, lika allvarligt som det är ploj-artat. Här finns några nödvändiga nycklar till förståelse varför vår kultur är så besatt av konsumtion: ”En handling är en känsla som skridit till verket.”

Vad är det då Börjel håller på med, i böcker som dessa liksom i mästerverket Ma från 2014 (kanske det nyss avslutade 10-talets enda betydande poetiska verk på svenska)? Delvis kapar hon andras röster, andras verktyg. Omslaget här har hon skapat i samarbete med Paolo Sangregorio, och det föreställer ett multiverktyg – ungefär så ska väl hennes poetiska metod uppfattas. Att hon utför ett konstruktiv arbete: bygger, löser, fixar, donar, pysslar … Men det är också ett organiserande arbete.

Så kunde sägas att det här är tre väldigt olika böcker, men också tre väldigt likadana böcker. Det är en poesi med rösten i fokus, och alltså inte enbart i Skåneradios inspelningar. En röst som vill förståelsen, som vill etablera kontakt och skapa förutsättningar för genuina möten mellan människor. Det är långt ifrån den elitism och snobbism som den bespottade ”språkamaterialismen” alltid etiketterades som under det hätska 00-talet.

Fakta: Ida Börjel vann.