att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 juli 2018

Home Fire, Kamila Shamsie, Bloomsbury


Att många nutida författare skriver vidare på Sofokles antika tragedi Antigone är inte svårt att förstå. Tonåringen Antigone har Oidipus som far, och när brodern dör i strid vill hon förstås ge honom en värdig begravning, men stångar sig blodig mot makten, representerad av träskallen Kreon, som bara ser pojkens förräderi mot den egna staten. Enbart i Sverige har under 2010-talet Eva Kristina Olsson (Antigones ansikte) och Christina Ouzonidis (Spår av Antigone) gett oss djärva omtolkningar, och detsamma kan sägas om en av Anne Carsons mest kufiska böcker, Antigonick.

Så det är ingen överraskning att Kamila Shamsie väljer detta drama som intertextuell fond till sin senaste roman Home Fire. Shamsie har tidigare gett ut sex romaner, varav jag läste en av de tidiga, Salt and Saffron, men ingen har blivit lika uppmärksammad  som denna, som bland annat hamnade på Bookerprisets långlista. 


Av det grekiska stoffet har Shamsie vävt en helt ny slags roman, som utgår från en familj där föräldrarna är döda. Den äldre dottern Isma åker till USA för att plugga sociologi. Tvillingarna Aneeka och Parvaiz är tajta, men lojaliteten ställs under hårda prov när Parvaiz joinar islamister i Pakistan. Pappan var tidigare terrorist, men dog under en transport till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Det är fadersarvet sonen Parvaiz nu ser det som sin uppgift att fullfölja, något som betonas i hur han känner sig misslyckad i relation till sina mer framgångsrika systrar (något många söner antagligen kan identifiera sig med).

Modellerna från Sofokles pjäs är lätta att identifiera. Givetvis finns även en Kreon med son Haimon här – inrikesministern Karamat och Eamonn. Av en ödets nyck fick England i april i år Sajid Javid som inrikesminister, den första med muslimsk bakgrund som håller en av de fyra ledande ministerposterna i landet (Shamsies roman utkom förra året). På intrikata sätt speglas en del av Karamats beslut de som tidigare fattats av Theresa May i rollen som inrikesminister (de med dubbla medborgarskap mister sitt brittiska när de begår terroristhandlingar).

Shamsie låter de berätta sin historia i tur och ordning. Först Isma, sedan Eamonn, sedan Parvaiz, sedan Aneeka, och sist Karamat. Det är finurligt, men ger också tillfälle att skapa spänning, utifrån att den information vi får av den ene karaktären senare fördjupas och nyanseras av nästa. Kort sagt: även om Shamsie följer intrigen i Antigone har hon en del överraskningar på lager.  

En av de intressanta trådarna vidrör assimileringen, och dess svårigheter. Karamat, som har muslimsk bakgrund, men har av mer eller mindre pragmatiska skäl övergett den, och blivit något av förnekare – ja, på så vis att han visar att enda sättet att överleva är att bli ännu mer engelsk än engelsmännen själva. Men det är som om Shamsie också vill visa hur ödet styr oss, och hur hårt dess grepp är: ”the dead made their own demands, impossible to refuse.”   

Det här är en thriller, där Shamsie för varje kapitel ökar spänningen och höjer insatsen. Ger hon oss också nycklarna till en förståelse för radikaliseringen? Tja, på något sätt gör hon väl det: det är ju både en individuell process och ett mönster som det är lätt att känna igen. Liksom så mycket annat styrs det av strukturer, där en komponent lyder uppmärksamhet: någon eller något ger dig bekräftelse. Enkel psykologi skulle ange den döde martyrfadern som orsak till Parvaiz val, men det är i så fall något som romanen problematiserar. Det finns också något outrett i relationen till systrarna – den bossigare Isma och det nästan incestuösa beroendet han har av Aneeka. Föga förvånande finns så gott som allt detta redan hos Sofokles. 

På ett plan har Shamsie tonat ned Aneekas roll som huvudperson, genom att låta historien kretsa kring olika protagonister. Hennes kapitel är dessutom det kortaste. Samtidigt är det hon som är centrum för hela förloppet, och i dynamiken mellan denna nutida Antigone och Karamat, romanens Kreon, rör sig Sofokles idéer utan några synbara skarvar rätt in i Shamsies bearbetning. Det är också skickligt gjort att omstöpa Kreon från den minst sagt dogmatiske tyrannen i Sofokles pjäs, och här göra honom mer mänsklig i sin nuvarande roll som ”Mr British Values”.

Som motto till sin roman har Shamsie valt några avgörande ord ur Seamus Heaney engelska översättning av Sofokles pjäs: ”The ones we love … are the enemies of the state”. Dock heter den inte Antigone, som anges, utan The Burial at Thebes, för det är, liksom denna roman, en bearbetning. På tal om bearbetning lär det följa minst en film eller kanske en tv-serie på denna roman, och om de inte väljer Kate Bushs ”Running Up That Hill” som ledmotiv borde några få sparken: ”Is there so much hate for the ones we love?”

Jag måste säga att det här är en häpnadsväckande bra roman. På sätt och vis ännu starkare än Colm Toíbíns roman House of Names, som jag ändå höll som en av förra årets bästa böcker. Även han bearbetade känt stoff – i hans fall Agamemnon – men Shamsies roman är djärvare. Vad hon gör som går ett steg längre är att visa hur oerhört aktuell ämnet för Sofokles pjäs är i vår tid. Med en diskret förskjutning mot jihadism kan de fanatiska dragen hos Antigone förstärkas, ja, men också ges en känslig behandling mot något som kan kallas förståelse. Förståelse för drivkrafterna bakom fundamentalism. Här ska inte spoilas, men låt mig nöja mig då med att konstatera att om du tror att du vet vart intrigen ska ta dig, då tar du miste.

Beröm ska ösas över Shamsie, inte minst för att hon visar hur vi kan använda de antika tragedierna när vi diskuterar nutida fenomen. I det här fallet är inte Antigone unik: det hon visar med sin roman är att man kan göra så här också, det vill säga använda en redan känd källa och låta läsaren ta del av det bekanta men också utsätta sig för överraskningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar