att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2016

Stenen från grunden, Gunilla Johansson, Förlag 404


Konventionell poesi faller ofta platt till marken. Den må vara hur välmenande som helst, men det krävs något särskilt för att det ska bli läsvärt. Tidigare talade man om ”verkshöjd”, ett begrepp som jag tror har vimsats bort av det slags nivellering som genomförts på alla kulturredaktioner. Nu har allt samma verkshöjd, kan det förefalla.

Men ingen typ av litteratur mår bra när den kramas sönder, och kanske allra minst poesin. Det finns en typ av välmenande mentalitet även hos poesikritiken, att den kan slå knut på sig själv i sina försök att godkänna exakt allt som ges ut. Nog för att det finns en politisk poäng i detta: när det ges ut så få diktsamlingar gäller det att slå vakt om de ynka böcker som finns att tillgå. Men också att de utgivna böckerna håller relativt hög kvalitet eftersom de har passerat det minsta tänkbara nålsögat.


Av årets poesiböcker har jag haft stor behållning av Gunilla Johanssons Stenen från grunden. Det är en ovanlig bok på många plan. Det är en debutant. Hon är inte purung (född 1941). Och då de stora förlagen skyr poesidebutanter är den utgiven på det lilla Förlaget 404. Ovanlig också i avseendet att den innehåller en enkel, rättfram poesi, som dessutom råkar vara synnerligen bra.

Därför tvekar jag inte att kalla det för en av årets djärvaste diktsamlingar. Den kanske ska kallas konventionell, men kan lika gärna beskrivas som något som går helt på tvären mot tidsandan, och därför är egensinnig.

Vi får ta del av en annans människoöde. Gunilla Johansson, född i Östersund, skriver om sin mamma. Det är en ynnest att få följa den här poetiska biografin. Som sagt är det lätt att avfärda det här skrivsättet som ”hobbypoesi”, men du bedrar dig – här finns ett vasst temperament att upptäcka, i en helgjuten samling dikter som överraskar med sina nya insikter. Det lantliga livet. Tacksamheten. Med ett stilla uppror sjudande i blodet. En protest mot högfärdigheten, mot sveken.

I berättelsen utnyttjas erlebte rede, och det är en givande framställning, och ovanlig på så sätt att Johansson själv placeras i bakgrunden. Poesin kan vara de små gesternas litteratur. Ur de små gesterna växer för den delen fram en större berättelse. Att kalla det för ”enkla” dikter blir också missvisande. De är ordkarga. Minnen fångas in – innan de försvinner, som en sista åtgärd, ett försök att bevara något av modern. En dokumentation av ett livsöde.

Det underförstådda budskapet handlar om att ta till vara på det som finns innan det är för sent. Låt varje tid vara uppfylld av det som tillhör den. Att vara närvarande i nuet må låta som en life coaching-floskel, men här uppfattar jag det som uppriktighet, som något som saknas i vår tillvaro. Barn måste få förbli barn. Vi  måste lära oss att värna om varje ålders särdrag.

Johansson rör sig mellan olika berättarröster. Ibland är hon det lilla barnet: ”hela jag är hungrig”. Hon åstadkommer närvaro. Hennes bok skildrar en uppväxt likt vilken som helst – det allra mest allmängiltiga – med kiv och gnabb. Kärlek och oro, och något som antyder separationer. Idyll som hotas: ”vi lärde oss skilja gnistor av lust / från de som släcker ljuset”.  

Uppväxten innehåller också en kuriös bestraffning för något diktjaget gör med en gunghäst, något som var tillräckligt uppseendeväckande eller obscent nog för att förtjäna ett straff från pappan, efter att mamman skvallrat: ”han lägger mig över sina knän / drar ner mina underbyxor / du sitter på en stol och ser på / stor hand klatschar / minns inte om det sved / tyget i hans byxor / strävt mot magen”.  

Det är en uppväxtskildring helt i avsaknad av sentimentalitet. Med klar blick och stringent tonfall blir vi delgivna den här privata historien. Sentimentalitet saknas, och likaså en ironisk distans. I bästa mening en bokstavlig poesi, med en röst som är helt självklar i sin auktoritet. Vad mamman är blir också utrett: ”jag är också ett hus / stenen i grunden är du”.

Så blir bokens snillrika formgivning (av Lena Andersson) förklarad, med omslagets röda sten (modern) i en slags mur av svarta stenar (huset, dottern). Innerfliken omsluter boksidorna som en vägg, och boken blir därmed ett hus. Där inne har vi barnet och modern i samspråk, och det är ett klart förbiseende att inte knacka på och lyssna på deras röster.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar