Arvid. Ett människoöde, Gunilla Johansson, Mormor

Stenen från grunden från 2016 hör till senare års mest orättvist förbisedda diktsamlingar, även om den nominerades till Norrlands litteraturpris. Skriven av Gunilla Johansson, som gjorde en sen debut 2006 med romanen Konsten att fånga en hingst. Nu, 78 år gammal, utkommer hennes andra diktsamling Arvid. Ett människoöde, som återberättar historien om en farbror som tillbringade trettio år som patient i psykiatrin – eller sinnessjukhuset, som det med rätta kallas i boken.

Här berättas om ett liv som det såg ut förr, alltså från första hälften av 1900-talet. Det må låta som väldigt länge sedan, men författaren, född 1941, skriver med den typ av insatthet som bara förstahandskunskap kan ge. Det är en typisk uppväxt, skildrad i korta nedslag, där Arvid som yngling träffar Brita och gifter sig med henne inom kort (olyckligt nog får hon heta ”Britta” på omslagets baksida).

Johansson växlar mellan enkla och mer raffinerade metoder när hon skriver dikt. Det är ord som ibland separeras i en rad, och vid andra tillfällen listor med ett ord per rad. Då kan det bli så här effektfullt: ”övervakad / kontrollerad / dirigerad / kommenderad”, som det heter om tillvaron som patient. Det är sparsamt skrivet, ofta övertygande, speciellt när Johansson skriver ur barnets begränsade perspektiv.

Så här kan också ett liv se ut, visar Johansson med eftertryck. Allt ter sig vanligt, relaterbart, allmängiltigt. Det innebär dåliga affärer, alkoholism, självmordstankar. Någon gång kan det bli för övertydligt summariskt när tidsskeenden ska markeras: ”Hitler nyss inspärrad och persona non grata / väljs till rikskansler / stöveltramp / det rustas till krig / i Ådalen skjuter de arbetare”.

Efter ett teaterbesök, där pjäsen Leendets land av Franz Lehár omsorgsfullt refereras av Johansson, blir Arvid sjuk och tillbringar därefter trettio år som mentalpatient. Där styrs livet av andra, och det är inte svårt att leva sig in i detta människoöde. Där livet också är något som avlägsnas från patienten, något som illustreras i en av samlingens sorgligaste dikter: ”karusellen går / tur efter tur / tar med sig en bit / av det som var du”. Känsligt och fint demonstreras hur allt som utgjort Arvids personlighet tagits ifrån honom.

Det blir en berättelse som i någon mån också berör skammen hos de anhöriga. I en av dikterna får släkt och vänner en skopa – kanske de innerst inne tyckte att det var skönt att Arvid var ute ur deras liv? Är inte det, om än en av de mest förbjudna av tankar, något som en anhörig gärna unnar sig i dessa situationer? Johansson berör mer än rotar i dessa tankar.

Det är en bok som blir en resonanslåda för läsaren, och åtminstone denna läsare påminns om de fem åren jag jobbade på Umedalens mentalsjukhus. Det är inte svårt att hitta parallella människoöden därifrån – det är nu 34 år sedan jag började där, och det är klart att det precis som den här boken visar ofta var en människo-ovärdig tillvaro.