Jag vet att du väntar på mig, Maria Vedin, Edda; Till Athena, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur förlag; Odae Sveticae, Samuel Columbus, Nirstedt/Litteratur

Tre svenska diktsamlingar visar att avståndet mellan 1674 och 2019 inte är så stort som man först tror. Passa på att njuta av det korta livet, lyder uppmaningen både historiskt och i nutid. 

Maria Vedin har gett ut poesi sedan 90-talet. Jag vet att du väntar på mig är hennes tolfte bok, och det är tråkigt att hon inte har fler läsare. Hon skriver med en förtätad närvarokänsla en norrbottniskt anstruken berättande dikt, där de enskilda dikterna står som patinerade bilder i ett fotoalbum. 

Det är en typisk sommarstämning i dikterna, för att inte säga semesterstämning.  Samtidigt pågår en kris, med en värld som ter sig nedsmutsad, och som utmynnar i ett krigstillstånd: ”vildmarken börjar vid avtagsvägen mot sjukhuset / jag går in i det okända, följer strömmen / in mot mörkrets mittpunkt”

Så blir det en sammanhängande berättelse om avsked, och till det mest berömvärda med Vedins dikter är att hon effektivt undanröjt allt som kunde ha gett ett självupptaget intryck. Hennes historia är vag, diffus, men också väldigt igenkännbar och allmängiltig. Det är väldigt lätt att föreställa sig att vad det än handlar om så var det precis så här det utspelade sig.    

Det är med stort allvar Mattias Jeschko-Edberg tar sig an världen. Han har tidigare gett ut fem böcker i olika genrer, men återvänder nu till lyriken med Till Athena. Athena ska utläsas som krigsgudinnan som ansvarade för det trojanska kriget, som här figurerar som en av flertalet krigsreferenser.

Krig och flyktingströmmar blir återkommande inslag som förstärker det allvarliga uppsåtet. Världen är skev, kanske rentav förstörd, och att skriva dikter förändrar inget: ”Men vi har förlorat och vi vet om detta. Allt vi kan göra är att skaka i kylan. Sluta rättfärdiga oss själva med att vi finns till för någon annan. Vägra vara lojala mot de som försöker surra fast oss vid deras historia.”

Poesin blir en del av de misslyckanden som behäftar människan och hennes göromål. I Jeschko-Edbergs berättande dikter visas att vi måste försöka ändå, trots allt som talar mot våra strävanden. Poesi som tyngs av sitt angelägna ärende blir sällan bra, men här lyckas faktiskt uppsåtet balanseras med en lyckosam estetik. Vad som återstår att göra när världen kraschar blir att fixa vardagen, om inte för oss så för kommande generationer. 

I Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibiblioteket” återutges klassiska svenska diktsamlingar, och som en av de första böckerna återfinns Samuel Columbus Odae Sveticae från 1674. Den är också känd som den första svenska diktsamlingen, tillkommen under barockens högtidsepok.

Lyckan är kortvarig, och allt hotas av den allestädes närvaro förgängligheten: ”Strax Lyckan widrig är / haar Modet sagdt go-Natt: / Förtwiflan / Sorg ock harm / har då dess Rum besatt.” De goda nyheterna är att Gud ser om de sina.

Språket med sin ålderdomliga stavning kan te sig svårtillgängligt, men dikterna förordar långsam högläsning. Då infinner sig en rytm, och den distans man först upplever försvinner. Så blir budskapen i de här gamla dikterna inte alls särskilt mödosamma att upptäcka och uppskatta.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2019)