Vilde Berg heter
huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman. Hon är författare som diagnostiseras
med bröstcancer. Under nästan 600 sidor följer vi Vilde genom behandlingen av
sjukdomen, i återkommande dialoger med en räv och en råtta, och med knappt
några andra personer än vännen O. Den mest närstående vännen är språket: hela
tiden piggt, egensinnigt, och genuint originellt. Sjukdomsskildringar är inget
som saknas i samtidslitteraturen, men här beskrivs ett föredömligt
osentimentalt uppror, manifesterat i Vildes strävan att fortsätta leva ett
aktivt liv med fotboll och boxning. Tack vare språkkänslan slipper vi de dumma
”besegra cancer”-klichéerna.
Jag är ändå något
kluven till den här romanen, som verkligen inte är något för den som uppskattar
”less is more”-principen. Att säga att det blir både självupptaget och instängt
är en underdrift, med flitiga upprepningar som en något onödig krydda.
Samtidigt imponeras jag av bedriften att vara så här lojal mot det udda. Kanske
det bara är att kapitulera inför den kaotiska estetiken, att bristen på
struktur är priset man får betala. Det är skrivet med hög insats, och till sist
besegras jag i viss mån av den konsekventa utformningen, och den dråpliga och
ofta helt oförutsägbara humorn.
(Också publicerad i
Vi 9/19)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.