Hallon och bensin (Blå blixt. Ny poesi), [red] Casia Bromberg och Sanne Näsling

Min kropp ligger lik en trasa

för att en gång, fattad av elektriska händer,

fastare än all jordens malm,

sända blixten.

Edith Södergran, ”Blixten”.

Det är Edith Södergrans dikt ”Blixten”, där hon skriver om en ”blå blixt”, som gett namn åt Brombergs serie med ny poesi, där första antologin heter Hallon och bensin, och har redigerats av Casia Bromberg och Sanne Näsling. Södergran – ja, det förpliktar, och kanske är det lite orättmätigt att jämföra bokens sju bidragsgivare med denna sällsynt starka poet.

Nå. Antologier överhuvudtaget är vanskliga projekt. Här har samlats sju stycken, sex kvinnor som har det gemensamt att de på något sätt arbetar med kultur, samt en man, som är fabriksarbetare. Alla är trettio plus.

Varför vanskliga projekt? Jo, det blir alltid spretigt. Jag tycker det är lämpligt att begränsa antalet, som här, till sju stycken: då finns förutsättningar för något mer sammanhållet, även om det inte behöver finnas ett gemensamt tema för samlingar av det här slaget, förutom villkoret att inte vara publicerad tidigare, åtminstone inte i bokform.

Nu blir det här resultatet ändå lite spretigt. En vanlig tabbe hos debutanter brukar vara den ansträngda uttrycksviljan, att här finns så mycket att bevisa att det är lika bra att ta allting på en gång, och som läsare får man värja sig för alla stilistiska upptåg. Den här boken utgör inget undantag i det avseendet, så man önskar att någon hade yttrat ett ”stopp och belägg” någon gång.

Fast jag hittar i alla fall tre löftesrika poeter i den här boken. Till att börja med Lina Hagelbäck, som följdriktigt inleder, med vad som ser ut att vara ett utdrag ur ett större arbete. Det är fantasifullt skrivna situationer, tio stycken inalles, om en flicka som invaderar och gör anspråk hos diktjaget – en flicka som skildras uppriktigt, men med integriteten bevarad. Hon är verkligen ett orubbligt beslut. Språket är Hagelbäcks helt egna, piggt och roligt, och en stor tillgång: ”Förut hade jag bestått av förkortningar, nu fick jag vara hela meningar.” Tyvärr förstår jag inte varför en del författarnamn skrivs ut, som Lispector, Duras, Dagerman, när det här är så bra att det borde klara sig utan den onödiga draghjälpen.

Nästan lika bra tycker jag att Sofia Pulls skriver: likaledes humoristiskt, men med ett missmod som ger texten patos, och ett skickligt hanterande av besvikelse. Det handlar om stora känslor, vilket är farligt område för en författare, men hon har skapat en form som rymmer dessa känslor, och ett personligt språk med en egensinnig, kantig rytm. Bra är också den avslutande poeten, Tove Mörkberg, i sin text om familjen, där själva utgångspunkten av barnsaga övergår i lätt oro.

Lika klok blir jag inte på några av de övriga bidragen. Karin Brygger skriver ettrigt, men hennes roll som cool tant upplever jag mest som en pose, och Andreas Svanbergs s-märkta svit om en filmvisning verkar inte ha mycket med poesi att göra. Hanna Riisager tryfferar sina dikter med några grekiska begrepp, som bidrar till viss förvirring (jo, det handlar om Sapfo – och?), där jag har svårt att ta hennes lojhet på allvar. Och Mimi Åkesson i sin tur använder lite väl skojfriska upptåg med ellipser, tomrum och radbrytningar, där hon med illa dold fnittrighet utnyttjar boksidans grafiska möjligheter. Men allt det där är redan gjort, suckar jag uppgivet.

Men tre av sju – det är inte illa? Problemet med antologier kvarstår: det är ett format som passar vissa bra, andra inte alls. Min värdering kan vara orättvis eller missvisande. Till exempel misstänker jag att Svanbergs beskrivande prosa hade fungerat bättre i ett större sammanhang (å andra sidan: då befarar jag att det hade inneburit ännu mindre poesi).

Hagelbäck, Pulls och Mörkberg: ser jag i framtiden en bok av någon av dem blir jag inte förvånad.