Akut viol, Lina Hagelbäck, Lejd

Redan för drygt sju år sedan när hon så smått debuterade i Brombergs första ”Blå blixt”-antologi Hallon och bensin framstod Lina Hagelbäck som något helt nytt i den svenska samtidspoesin. Hon representerade ett fantasifullare sätt att se på världen, hyperbolisk extatiskt och vilt i sina anspråk. Det är en rörelse hon har fortsatt utveckla i tre diktsamlingar i eget namn.

Nu fortsätter hon med Akut viol, och det mesta är sig likt: det finns ett narrativ, som skildrar en relation. Den här gången till en poet, ett ”du” som dikten ständigt tilltalar och försöker hjälpa. Det är ett du i behov av vård, och har varit inlagd. Här finns gott om fantasi i den kärleksskildring som utvecklar sig. Vansinnet bidar sin tid. Det finns också en oro att allt skuggas av något olycksbådande. Relationen närs av besattheten.

En skillnad är att det tidigare vilda och otyglade uttryckssättet i viss mån har fått ge vika för ett mer resignerat. De tidigare böckernas lyckliga ordsammansättningar är här sällsynta – ett enstaka ”sonettfrosten” blir i sammanhanget en överraskande anomali, i sin påminnelse om hur Hagelbäck skrivit tidigare. Ändå kan hon då och då unna sig en önskan om just den excess som var modus i tidigare böcker: ”var överdrift / och översvämning”, som hon konstaterar.  

Nyligen skrev Nino Mick en krönika om bristen på samförstånd mellan bokpublicerade poeter och spoken word-poeter, men också att de olika lägren nu håller på att kliva upp ur skyttegravarna. Hagelbäck är en typisk sådan poet som torde kunna tilltala både de vana poesiläsarna och de som har erfarenhet från uppläsningar. Liksom Bruno K. Öijer skriver hon tillgängligt, men samtidigt låter hon enkelheten bära på tunga budskap, där känslorna alltid bottnar i väsentlig strävan och genuina erfarenheter.  

Hon vågar också vara patetisk, även det något som Öijer inte så sällan lyckas vara. Det patetiska har dåligt rykte – ibland med all rätt, men det kan också fungera som en strategi för att nå fram till oanade känslor, sådant som poesin annars tar avstånd ifrån. I och med att känslorna är autentiska elimineras risken att det bara blir tomma gester och åtbörder utan mening.

Hagelbäck skriver en dikt som vågar närma sig det obehagliga. Dikt ska inte alltid vara behagfull eller väcka våra bekräftelsebehov. Här finns enstaka dikter som är närgångna och nästan störande påflugna (OBS att sådant är bra i min bok):

                      Du är ett gnistrande förfall,

                      ett nästan, det kommer sig av

                      halvmånens täthet. Håll om

                      mig bland gräset, bland ovädret.

                      Mardrömmen varm ur såren

                      men jag kan inte bära dig.

Då blir det inte heller sökt, utan bra dikt tack vare Hagelbäcks osvikliga intuition i bildspråket, som alltså den här gången är mer nedtonat och dämpat. Det är väl en smaksak vad man föredrar, de tidigare storslagna visionerna eller dessa mer besinningsfulla fraser. I en av dikterna besjälas huset, med ”nyskilda stolar”, ett ”hest rum” och en trasmatta som ”vill kela med dig”. Det är levande och levandegjord dikt, med ett innehåll som inrättar sig naturligt och aldrig distraherar.

När man talar om den poetiska rösten, vad betyder det? Jo, att här finns mer känsla än inövat handlag. Det är inte menat som klander, och utesluter inte heller att Hagelbäck visar minutiös omsorg om språkhanteringen och kommateringen, utan att bli pedantiskt livlös. Känslan kan behöva uppvärderas. Vad som klargörs är att hon har ett gehör för språket, något som kommer fram även när ordexplosionerna inte är lika högljudda.

Omslaget är vackert, och utgörs av en action-målning av Christina Isinger Carlgren, och kan erinra om ett Rorschach-test. Som illustration till poesi är det träffsäkert: vad ser vi egentligen, i det där kufiska som många andra läsare är så likgiltiga inför? Vad jag ser i den här boken är ytterligare belägg för att bland de poeter som debuterat på 10-talet tillhör Lina Hagelbäck kometernas skara.