Eftersom jag har
sett en del tv under sommaren finns det reklam att störa sig på, som för
hamburgerkedjan som låter olika människor utsätta sig för experimentet att
beställa 50/50, med hälften chans (risk?) att de serveras kött- eller
växtbaserad burgare. En gnällig tre-årig kvinna säger frustrerat: ”Jag kan ju
inte spendera hela måltiden på att fundera på om det är kött eller inte!”
Ungefär så reagerar jag när jag läser Aase Bergs Haggan: Jag kan ju inte tillbringa (sorry, språkfascisten inom mig,
ni vet) hela boken på att fundera på om det är en roman eller essä!
Tänk att det har
gått fyra år sedan Berg lanserade ”Haggan” i sin diktsamling Hackers. Nu är verbet substantiverat,
och utgör huvudpersonen i denna framställning på Bergs sedvanligt barnsliga och
hyperboliska och monomana och street wise-slängiga
prosa. Då utlovades implicit och explicit en roman, och här är den nu, även om
det är en roman som alltså utmanar ens förväntningar om hur en sådan ska se ut,
lika mycket som den utmanar vår fixerade uppfattning om autofiktion.
Innan Haggan blev
Hagga hette hon Thelma (en outtalad fingervisning mot Thelma & Louise-filmen). Hon inleder en relation med
stjärnfotografen Victor, skiljer sig från H under överenskommelsen att Victor
ska göra detsamma, men han väljer att förhala och slutligen upprätthålla ”idyllteatern”
med sin hustru, Madonnan. Berg spar inte på invektiven när hon upprättar en
misogyn nidskrift över denna stackars kvinna.
Med hjälp av
exempel från kvinnooffer som österrikiska Natascha Kampusch, hon som rövades
bort och hölls fängslad av Wolfgang Priklopil, skildrar Berg kvinnors
instängdhet och kringskurna möjligheter. Hon lånar också Lena Anderssons ”väninnekör”
från Egenmäktigt förfarande. Betyder:
Aase Berg är en mer militant Lena Andersson, en som utforskar och bejakar
bitterheten och frossar i hämnd och hat, och ser till att ha roligt på vägen.
Att ta del av Bergs
onliners är förstås underhållande. För stunden. Det blir ändå något utmanande
och utmattande, inte minst med de många upprepningarna, som när hon varierar
sina utsagor: ”Du kan aldrig två gånger stigar ner i Haggans flod” med ”En
hagga stiger aldrig någonsin ner i samma flod”. Jag vet, det är Herakleitos,
och så fungerar Bergs associativa allusionsrika intertextuella bok – som en
godispåse med diverse belöningar för den som i likhet med henne läst sig genom
en ansenlig del av litteraturhistorien.
Berg skriver oslagbart
slagkraftigt. Det är inte svårt att fördra upprepningarna, inte minst därför
att de är så frekventa även i hennes kritiska gärning, och där kan jag tåla
dem, eftersom hon så ofta har rätt. Påfallande ofta blir stilen ett problem,
när hon rör sig farligt nära frasmakeriet. Dessa exempel är säkert roliga att
formulera för författaren, men vad ska jag som läsare göra med dem? (De är alla
från samma sida, 43.)
Haggan är inte längre
människa, hon är katastrofens spegelsal.
Haggan är ett hologram.
… hon är irreversibel som
eldslågan.
… du kan känna hennes
sanning i ditt forsande blod.
Haggans hat föds ur Ground
Zero.
Du har en jävligt dyr
kamera. Ta nu en selfie.
Här finns gott om
uttalade autofiktiva drag, när Berg låter Thelma/Haggan vara erkänd poet och
litteraturkritiker. Givetvis skyndar hon sig att ta udden av alla försök att
bli läst som en författare till en nyckelroman. Det är en lite dimmig strategi,
när vi ska inbilla oss att Victor enbart är en markör för ”alla män”. Betyder:
det går inte att äta kakan och ha den kvar, så Berg får nog slipa på bättre
argument om hon vill bli läst mindre självbiografiskt.
I mångt och mycket
gillar jag Haggan: litteratur ska
vara bråkig, störig, få larma och göra sig till, och Berg utnyttjar detta
privilegium. Kanske man kunde tycka att hon profiterar på den. Nåväl, hon
undersöker den andra kvinnans underläge, hennes loser-position. Här ges hon
agens, och hamnar i en konflikt mellan makt och frihet. Mannen har redan
makten, så ser samhället ut, och åtrår därför friheten. När han har den, när friheten
tillhör mannen, är det bara för Haggan att acceptera det, men hon roffar åt sig
som kompensation sin makt. Och där ligger ju det härliga i den här boken, hur
Haggan njuter av sin nyvunna status, den makt som hon laddas med. På engelska
betyder ”power” både styrka och makt, och det är just det som gäller för
Haggan. Margaret Atwood visste med Tjänarinnans
berättelse detta, men det är uppfriskande att läsa en svensk författare som
tar sig an ämnet med samma glöd.
När Berg är som
bäst är hon nästan för sann, det vill säga når sanningar som är obehagliga
eller obekväma. Men då och då förfaller hon i lama politiska analyser, eller banals
utredningar om ekonomisk ojämlikhet mellan könen. Dessutom tyngs hela
framställningen av de flitigt förekommande metakommentarerna där Berg griper in
och vill justera läsarens blick och vill överta tolkningsvillkoren. Haggans
eller Bergs diagnos på hela samhället, narcissism, hindrar inte att det slår
tillbaka, då Haggan ju är lika dogmatiskt självgod – att adla sig själv till
annat hjälper inte: ”Det är inte fel att vara förälskad i sig själv. Bara det
inte krävs intravenös uppkoppling mot en hänförd, bakom ljuset förförd omvärld.”
Boken utmynnar inte
heller i någon större eller mer givande övergripande slutsats än att män inte är att lita på (med
andra ord, samma sak som brukar sägas i Stefan & Krister-revyer). Som alla
kritiker vet är det lönlöst att behandla boken som något man hellre hade önskat
att den var; ändå kan jag inte låta bli att tycka att vad som finns här är en
oförlöst essä om hat, och den hade blivit avsevärt bättre än denna halvmesyr. De
barnsliga överdrifterna är alltså en del av Aase Bergs estetik, och jag skulle
bli mycket besviken om inte den här boken i det rödaste rappet blev en opera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.