Hur det är att vara
alkoholist vet jag inte, bara hur det är att dricka för mycket, så som jag
gjorde i typ 20-årsåldern när jag bodde ett år i Bollnäs och drack bort de
vapenfria veckornas tristess som om det inte fanns någon morgondag – och det
gjorde det knappt ens, eftersom jag oftast blev så bakfull att jag var
oförmögen att äta eller jobba hela dagen efter. Men är inte redan det att falla
i den största fällan: att förneka sin alkoholism? Det vill säga, förnekelsen i
de ständiga konstaterandena att jag minsann inte har några problem med
alkoholen.
Det är mycket som
är bra och viktigt med Rebecka Åhlunds klargörande och nyktra bok Jag som var så rolig att dricka med, som
utkom i våras och som jag först nu har haft tid att läsa. Det är bra att hon
inte gör sig själv till martyr, eller söker grunda psykologiska förklaringar
(sådant saknas ju aldrig: det finns alltid orsaker att dricka). Det är också
bra att hon inte försöker sig på lama undanflykter, att hon fungerade bra när
hon drack. Nä, hon går rätt in i det som gör som mest ont, som att hon varit en
usel förälder till sina två barn, och gjort sig beroende av lögner för att
prioritera ett drickande som bara nödtorftigt lyckats hemlighållas.
Boken är uppställd
som en dagbok kring ett år som nykter, efter att hon kommit ut på facebook med
erkännandet att hon är alkoholist. Sedan går hon på regelbundna möten på något
som hon kallar ”fight club”. Drickandet har för Åhlund varit ett
undantagstillstånd, som normaliserats och blivit vardag. Så kan hon ge sig
själv privilegiet att dricka på daglig basis, utifrån en flytt till England.
Det blir som en förlängd semester. Och så är ju alkoholen så lättillgänglig,
med nattöppna butiker i närområdet. Att bli alkoholist i Sverige kräver ju en
examen i logistik.
Åhlund beskriver
det som att hon har en inre alkoholist, som krävt att hon dricker. Det blir en
skildring inifrån ett sårigt missbruk, med de alltför bekanta signalerna, från
blessyrer på knäna till svarta minnesluckor och nerkräkta kläder. Hon har under
sin tid som alkoholist gjort sig skicklig på att hitta på ursäkter, dribblat
sig fram i en tillvaro som nästan uteslutande kretsat kring hur hon ska kunna
dricka de där timmarna innan barnen kommer hem. Att maken Johannes är dålig på
att upptäcka att hon dricker så mycket, för mycket, är både märkligt och
självklart, då förnekelsen kan vara lika stor hos den som är medberoende.
Samtidigt är
samhällets toleranströskel orimligt hög när det gäller drickandet, och det är
något som kunde ha problematiserats mer av Åhlund. Nu nöjer hon sig med att
från sin nyktra position gnälla lite över de alkoholbilder som fyller
instagram, men jag tror knappast att det är där faran ligger.
Som nykter kanske
Åhlund går mer än lovligt in i en frireligiös tillvaro, som bara delvis
ursäktas av en viss självdistans. Jo, att skapa just den nödvändiga distansen
är något Åhlund är bra på, liksom att ibland gå hårt och osentimentalt fram mot
sina tillkortakommanden. Men tillåt mig tvivla på att det går så enkelt att
byta ut sin alkoholiserade vardag mot det nyktra livet från en dag till nästa,
eller att det sker under så städade former som här.
Som alkoholist
drack Åhlund för att, som hon säger, stänga av hjärnans förmåga att fungera som
en tvättmaskin (en erfarenhet som delas av många som självmedicinerar sina
diagnoser på autismspektrat). Behovet att bedöva sin ångest är välkänd – men
jag blir inte klok på hur hennes bok förklarar hur hon gör sig starkare att stå
pall för den utan alkohol. Skillnaden ligger ju bara i att den som dricker så
mycket som hon gjorde skapar ny ångest utifrån allt som sägs och görs på fyllan
– men hur hanterar man den dagliga ångesten när man inte får dricka? Yoga i all
ära, men tillåt mig tvivla ändå.
Två andra saker som
inte heller riktigt förklaras är hur man ska stå ut med alla tråkiga människors
tråkiga åsikter om man inte får dricka, liksom hur man ska stå ut med sin egen
präktighet när man är nykter. Åhlund berör de här frågorna, men ger inga
tillräckliga lösningar. Det trista är att drickandet måste gå så långt som det
gjorde i hennes fall, att hon blir tvungen att helt avstå – och det är väl det
djävliga med alkoholen, att det inte finns något mellanläge för den som har
sjukdomen, att man inte kan dricka lagom.
Nåväl, det här är
ändå en riktigt bra bok, som torde ge många tankeställare åt den som dricker
för mycket – och det är ju många av oss som gör det, kanske i synnerhet just vi
som tror att vi inte gör det. Dessutom är den ovanligt piggt och skämtsamt skriven.
Om det är någon tröst för Åhlund vet jag inte, men hon lyckas åtminstone bevisa
att hon är rolig även när hon inte dricker vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.