Alla definitioner av poesi måste av nödvändighet
bli poetiska. Jag känner inte till någon bättre måttstock än Emily Dickinsons
bryska utveckling: ”If I read a book and it makes my whole body so cold no fire
can warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my
head were taken off, I know that is poetry.”
Så fungerar det också när jag läser Hannah
Sullivans diktsamling Three Poems, som nyligen vann T. S. Eliot-priset i
England, för årets bästa debut inom poesin. Hon är född 1979,
litteraturprofessor som har arbetat i USA. Hon har alltså skrivit en debut som
är svindlande bra, som genast får mig att tänka på Dickinsons distinkta
definition. Här finns dikter att tappa hakan inför, minsann.
Boken är alltså indelad i tre avdelningar – sviter,
skulle en svensk poet kalla dem. En dikt rör sig kring New York, en annan om en
resa till Kalifornien och vägen tillbaka till England, och den sista om de
parallella händelserna då hon föder en son och förlorar en far.
I New York-dikten finns det unga diktjaget Rose som
balanserar tillvaron i stadsmiljön, med dess urinstank och överflöd av
människor. Det är en dikt som tar oss rätt in i nutiden, med referenser till
iPhones, politiska diskussioner, kulturdebatter och den stökighet som finns i
storstaden. Hon – Rose, alltså – ligger med en man, säger ”I love you” på sitt
naiva sätt till honom, men får inget svar av honom, däremot är det ett
fyllo som vrålar det till henne när hon vacklar runt i sitt förtvivlade
tillstånd efteråt. Så djävla realistiskt!
I dikten från Kalifornien utgår Sullivan från Herakleitos
mest berömda fragment om att ingen kliver ned i samma flod två gånger. Hon
behandlar detta belastade citat med en efterlängtad nonchalans. Som att hon
utmanar inte bara Herakleitos i sig, utan allt han och den västerländska
kulturens hegemoni står för.
Inte bara traditionen, utan också läsaren utmanas.
Vi inbjuds bli medbrottslingar i en kupp mot litteraturhistorien, där myter och
legender ska undanröjas. Visst, det här är en lärd bok, som bland annat
resonerar med och om Philip Larkin och Percy Bysshe Shelley – i synnerhet den
senare nämnde utsätts för en bitande sarkasm när Sullivan fördömer hans
kärlekslära:
After all, ’I love you both’ is easier to say than hear.
Demolition, a swung weight, it unbalances the ear.
True love yearns always for reciprocation.
So in the end we sit, desolately, at the station,
Waiting with an awkward bunch of lilies for the train,
Watching the one we love walk arm-in-arm into the rain,
Head tilted to one side, laughing as they have always done,
A hand in someone else’s hand. Yes, loving more than one . . .
Means multiplying detail, and then its loveliness is gone.
So it means nothing suddenly. You could be anyone.
Det är lärt, förvisso, men också tillgängligt, och
inte utan skäl finns ett par referenser till David Bowie. Utan att bli billig
namedropping fungerar dessa stycken som påminnelser om vikten att utmana och
göra motstånd, att gå i bräschen för något nytt. Det tillgängliga finns också i
metoden, hur Sullivan tar sig an existentiellt grubbel på det mest oväntade sätt
– som i en dikt som i princip bara handlar om att vakna på morgonen och ta en
dusch, men i dessa ögonblick finns hela livskomplexet.
Den avslutande delen tar alltså upp en förlossning,
och i samma veva dör hennes far. Det är skrivet verklighetsnära, utan att det
blir för groteskt i grafiska detaljer. Sullivan skriver med den typ av
direkthet som kunde identifieras som amerikansk. Det vill säga, en talspråklig
jargong, och ett idiom som i motsats till Dickinson faktiskt inte arbetar
mycket med reduktion. I stället betonas ett narrativ, och berättelser växer
fram ur dikten: en sunkig naturalistisk realism, alltså en förhöjd förnimmelse
av verkligheten, mer närgången, mer detaljerad och fokuserad på
sinnesintrycken. Det luktar och osar om dikterna, kort sagt, som kan vara
chockerande frispråkiga. Och autentiska.
Det finns också en påfallande formmedvetenhet. Hon
arbetar med rim, ofta osynliga, och en del ovanligare versmått som terzinen och
knitteln. På det inkonsekventa vis vi har lärt oss känna igen som mer
modernistiskt än postmodernistiskt. Så har Sullivan också jämförts med Eliot
och Pound. Orättvist, kunde tyckas, men ärligt – hur ofta händer det att man
läser något som är så här bra egentligen? Gemensamt med Eliot har hon en slags
undermedveten humor, som kan vara av det skeva och nästan bortkomna slaget (du
tycker inte Eliot har humor? återkom när du har läst honom ordentligare!).
Dessutom har Sullivan skrivit en förtjusande kattdikt här. Liksom hos Eliot är
det också flerspråkigt och intertextuellt.
Coolhet och rastlöst driv i all ära – det är
skrivet i en slags fräckhet och kaxighet som inte är allt för välrepresenterad
inom poesin, eller säg så här: Sullivans diktjag är präglat av ett
självförtroende, som om hon inte riktigt har fattat att poesin är satt på
undantag i vår kultur. Hur vågar hon vara så här, tja, uppfordrande, så
anspråksfull, och – ja, stolt? Trots bristen på sållning lyckas hon skriva
kompakt och återhållsamt. Hur uppnås detta? Det finns i dikterna en synnerligen
välutvecklad balans och symmetri, som jag tror är helt avgörande – inte bara
för att innehållet bottnar i erfarenhet, eller för att poeten är klok, utan
också i själva utförandet, som skiftar mellan det kalkylerade och det
instinktiva. Det alstrar dikter som pulserar av liv, i en ganska unik rörelse
mellan form och innehåll. Hannah Sullivan vet att hon inte behöver bryta mot
reglerna mer än nöden kräver.
Klokheten gör sig påmind i flera av de påhittiga
och träffande formuleringarna, som när hon på sitt direkta men fortfarande
subtila sätt slår ett slag för bristerna och skavankerna: ”When things are
patternless, their fascination’s stronger. / Failed form is hectic with
loveliness, and compels us longer.”
Givetvis är boken designad av Faber & Fabers
enhetligt enkla men geniala formgivning, ursprungligen från en idé av firman
Pentagrams Justus Oehler 2001, en stramt flärdfri inramning som Ellerströms har
tagit intryck av till sin poesiutgivning. Det är en snygg bok, men framför
allt: förbannat bra, nästan ofattbart bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.