Till de besvärliga
klichéer som bör undvikas av alla som uttalar sig om litteratur hör ordet ”kultförfattare”.
Så omtalas ändå ofta Ola Julén, vars enda egentliga bok Orisssa gett honom detta lockande epitet. Mytomspunna böcker har
också en förmåga att bli missförstådda, eller kanske snarare få sin betydelse
överdriven. Ungefär som vissa konserter, som Velvet Underground i New Jersey
11/12 1965 och The Sex Pistols i Manchester 4/6 1976. Trots att publiken bara
bestod av en handfull åskådare inspirerade båda konserterna tusentals nya band
som startade sin verksamhet i dess efterdyningar.
Orissa utkom 1999 på det då nystartade alternativförlaget Ink. Nu,
exakt tjugo år senare, återutges den av det nu nystartade alternativförlaget
Nirstedt/Litteratur, som den första i deras serie klassiska svenska
diktsamlingar (inom kort utkommer böcker av bland andra Anna Hallberg och Ann
Jäderlund). Björn Wiman, en av initiativtagarna till den första utgåvan,
skriver ett personligt förord.
Här kallas det en
”makalös” bok (är inte också det förresten en kliché?). Vad är då det unika? Svensk
litteratur lider ingen brist på smärta och svärta, lidande och elände. Det är
ändå något i Juléns själva tonfall som är unikt i sin desperation. Återkommande
begrepp är förtvivlan och hat. Ett jag som är förskjuten av världen. Och Gud?
Bryr sig inte ett spår. Här finns en oförmåga att vistas i nuet – men också det
förflutna gör ont, liksom framtiden. Det som sker är att vi får se en
gestaltning av oron.
Det unika finns
allra mest i formen. Dikten, om man nu ska kalla det här för poesi, består av
korta meningar, uteslutande en eller två rader på varje sida, med en tom sida
emellan. Det ger en fåordig diktsamling, som du läser på en halv kafferast. Ja,
men den kortfattade formen inbjuder till omläsningar – själva kriteriet för att
en bok ska komma på fråga för att bli kultförklarad.
Det går förvisso
att, som Christer Boberg gör i sin essä Ola
Julén – Orissa och bortom, hitta samband mellan olika sidor/rader, och
skapa sina egna dikter. Det går också att läsa hela boken som en enda dikt, och
då är den fortfarande behändig. Eller varför nöja sig med litteraturens snäva
genreindelning. Orissa liknar också
den bokstavskonst som skapats av till exempel Jenny Holzer – men Juléns
meningar lyckas vara både mindre slagkraftiga och fyllda av tyngre kadens. För
att inte tala om att de är mindre sökta än Holzers uppenbara flirt med
publikens förväntningar.
Ännu mer unikt
uppfattar jag Juléns projekt att vara så totalt uppriktig och äkta i sitt
tilltal. Hans korta dikter liknar lappar som man i olyckliga stunder skriver
och sedan kanske låter ligga i en försluten låda. Inte för att de saknar
verkshöjd – har vi inte alla känt oss som genier när vi skrivit sådant? – utan
mer för att det finns något penibelt i att blotta sådan svaghet, eller säg
hellre känslighet som definieras som svaghet av tidsandan. Att läsa den här boken
är en upplevelse som kan jämföras med att hitta dussintals flaskposter som man
öppnar med en blandning av nyfikenhet, oro, bedrövelse …
Likt andra
avsändare av flaskposter skriver Julén om utanförskap, om isolering, om
uppgivenheten, övergivenheten, pessimismens ”det går aldrig”. Bakgrunden till
många av reflektionerna är en obesvarad kärlek. Men snarare än en
kärleksrelation som är trasig är det en värld som gått sönder, inklusive
människans inre värld. Om att vilja men inte kunna älska. Om den längtan som är
– eller borde vara – litteraturens huvudmodus. Om Indien (Orissa är en indisk
stat). Om en mamma och en pappa. Om en icke-existerande flickvän.
Det är med ett
naivt och nästan omoget tilltal Julén vänder sig mot en abstrakt läsare. Han
skriver pardonlöst, onyanserat, kategoriskt. Många kan nog dela hans upplevelse
av vilsenhet. Livet är obegripligt, och människor är bara konstiga, och
intresserar sig mest för futtigheter. Att det ens går att leva, när det är så
mycket som talar emot det. I bokens anteckningar finns hela tiden en drift mot
uppgivenheten, att det vore bättre att kasta in handduken.
På de tjugo år som
har gått har världen dessutom blivit dummare och mer vulgär. Julén kunde ta
spjärn mot något som gav motstånd – nu har detta motstånd blivit porösare, och
allt mer försvinnande. För all del: det har alltid varit en minoritet som brytt
sig om det som är icke-efemärt. Men nu är denna minoritet nästan helt borta.
Det som premieras nu är förströelsen: vi har blivit en art som ”unnar sig”.
Här finns mycket
att citera, mycket att återvända till i flitiga omläsningar: ”Jag vill / att
det ska vara på riktigt. […] Varför är jag så ledsen? […] Det här går inte
längre. […] Men jag vill bort ifrån allt.” En historia, ett narrativ,
utkristalliseras. Det som illustreras är den plågsamma vissheten att vara, som
det heter på engelskans uttrycksfulla sätt, stuck
in a rut – nogsamt uttryckt i en av de med små förskjutningar genomförda
upprepningarna, där ”Jag måste ändra mig” leder in mot ”Jag måste ändra på mitt
liv”. Genom det intima tilltalet som är unikt för litteraturen blir diktrösten
mer förtrolig än en fysisk vän, och det innebär att du kommer nära diktjaget,
så nära att det är med saknad bokens pärmar fälls igen.
Så, unikt, o ja.
Unik är också språkkänslan, den intuitiva förmågan att formulera sig inte bara
koncist och avskalat, utan i högre grad exakt – här finns meningar vars
ordföljd och ordval är så precist formade att de sätter sig ordagrant i minnet,
som nästan bibliska citat. Martin Amis har apropå Philip Larkin gett denna
poetik beteckningen ”frictionless memorability”. Och varje ord är på riktigt.
Det saknas uttänkta poser, och den typ av positionering som tyvärr utgör något
av vår nutids litterära förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.