Det hör till ödets
ironier, att 90-talets britpopkrig utkämpades mellan de i backspegeln efemära
banden Oasis och Blur, liksom att 00-talet skulle utse Pulp som det band
historieskrivarna skulle föredra. Visst, det går väl fortfarande att lyssna på
Pulp, men om det är något 10-talet har lärt oss är det att det är Suede som är
det enda av britpop-banden som har åldrats med värdighet.
Brett Anderson,
grundaren av och sångaren i Suede, gav förra året ut sin självbiografi, Coal Black Mornings. Timingen var ganska
läglig: efter att under 10-talet ha återförenats och gett ut två godkända album
släppte de under hösten den ypperliga ”The Blue Hour”.
Anderson undviker
skickligt fällan att skriva den typiska rockstjärnans självbiografi, och nöjer
sig med att berätta om barndomen och uppväxten, de första stapplande stegen och
avslutar retfullt nog precis när Suede skrivit på sitt skivkontrakt. Det är en utmärkt metod, och kan erinra om vad Patti Smith gjorde i
sin ojämförligt bästa bok, Just Kids.
Premissen är att
han skriver för sin sexåriga son, för att göra sig själv begriplig för honom.
Därför handlar det mycket om relationen till den egna pappan, en figur som
tornar upp sig som en på sätt och vis typisk brittisk man, eller bara typisk
man, från 40-talistgenerationen. (Brett Anderson är tretton dagar yngre än
mig.) Tidigt berättar Anderson att det handlar om loss, alltså det som på svenska skulle översättas som antingen
förlust eller saknad.
Två saker kan
genast konstateras: det ena är att det här är en bättre självbiografi än nästan
alla andra rockstjärnors försök i genren, möjligen med undantag för just Patti
Smiths Just Kids. Det anda är att man
faktiskt börjar undra varför inte fler har skrivit så här. Men det är tydligt
att Anderson skriver utifrån en autentisk ödmjukhet, och det må låta enkelt,
men är troligen det svåraste av allt. Ödmjukhet kan dels inte simuleras, och
dels måste den inse sina begränsningar – därav faller ju 99% av rockstjärnorna
bort.
Men Suede har
alltid handlat om att slåss mot negativa förväntningar, om att överskrida
torftiga villkor. Så handlar det även i skildringarna av uppväxten i ett trångt
council house, där grälen mellan
föräldrarna hörs genom papperstunna väggar. Vi får skissartade men gedigna
porträtt av den i stort sett uppmuntrande mamman, den stöttande och
inspirerande systern, och så den nyckfulle och ibland elake pappan. Mamman hade
konstnärliga ambitioner – att Andersons bok saknar fotografier är sällan något
att beklaga (inte för att han ”målar så bra med ord”), men när han beskriver
ett av hennes porträtt av honom som dystert barn önskar man förstås att man
finge se det.
Mest handlar det
ändå om pappan, som han anstränger sig för att förstå: ”His was a generation
that simply wasn’t given the tools to control and address its inner ghosts.”
Jo, det är uppenbart att Anderson som medelålders har konfronterat sidor av sig
själv som visat bekanta drag från pappan. Nu artikulerar han – vackert och
uppriktigt – dessa sidor, utan att glorifiera. Försöken att förstå, att gå till
botten med pappans destruktiva egenskaper, det är vad som får skildringen att
leva och höja sig över det självupptagna.
Allt är inte helt
lyckat. När Anderson skriver om litteratur når han sällan längre än till
plattityder om att vara en storläsare och att man läser böcker på ett annat
sätt när man är äldre än när man läste dem som ung. Att han ärvt sin faiblesse
för te från sin pappa är också ett dåligt försök att bonda i efterhand –
acceptera för fan att du är engelsman!
Bättre lyckas han
skriva om pappans ekivoka skämt, som indirekt inspirerade honom att använda ett
grovt språk i några av Suedes första sångtexter. Eller en gullig historia om
hur pappan aldrig accepterade sonens karriär, utan fortsatte tjata om den
klassiska musikens överlägsenhet gentemot popmusiken, så efter en av deras
konserter på Royal Albert Hall kan pappan nästan kapitulera – men inte utan att
gnälla på att gitarrerna var för distade. Det är lätt för mig att relatera till
den generationens oförmåga att visa faderlig uppskattning –
Bra och övertygande
skildras också fattigdomen. Eftersom pappans lön var så mager var barnen
berättigade till gratis skollunch, men tvingades stå i förnedrande kö för att
få biljetterna, vilket så klart främjade mobbningen. Och lika dåligt som han skriver
om litteratur, lika bra skriver han om musik – andras musik, med stark känsla
för Pet Shop Boys ”Rent” och The Smiths.
Det är nog så att
Brett Anderson nu, drygt tjugofem år efter den storslagna debuten, fått distans
till livet som rockstjärna; därför kan han tillåta sig att skriva så nyktert
och klarsynt om den mödosamma vägen dit, och även att vara inte så lite
självkritiskt till initiala ansatser. När han skriver om låtskrivandet sänker
han garden, och till stor del handlar det om vad som vägledde bandet till
framgången.
Uppbrottet från
gitarristen och partnern Justine Frischmann, som han behandlar fint i boken,
tillät Anderson ett nytt självförtroende. Att nu i efterhand lyssna på bandets
tidiga demos avslöjar att han verkligen var en medioker sångare, åren innan
debutsingeln ”The Drowners”. Låtarna är svaga, men framför allt saknar sången
pondus, eller med hans egna ord: sexualitet. Inte i de explicita referenserna i
texterna eller det vulgära sångpedagog-tipset att ”sjunga med kuken”, utan i hur
musiken och sången blir mer direkta, mer attackerande.
Suede var också,
påminner Anderson, ett band för de marginaliserade. I deras texter finns gott
om uppskattning till den typ av utanförskap man måste ha upplevt själv för att
uppskatta. Det här är subtila markörer: inget i livet kan få mig att lyssna på
Veronica Maggio och känna mig inkluderad, men när jag hör låtar som ”Trash”
eller ”Breakdown” eller ”The Asphalt World” känner jag mig sedd och
förstådd.
Kuriöst nog nämner
han i förbifarten några dagböcker han förde som ung, men kan inte använda något
av materialet, då de bara innehåller vardagliga noteringar om måltider och
fotbollsresultat och besök i affärer. Då påminns man om Tracey Thorn, som i sin
nyss publicerade självbiografi, Another
Planet. A Teenager in Suburbia, ju gör det motsatta: utgår från den
likaledes vardagliga dagboken och ger den liv, kontext, kontur.
Nåväl. Det här
räcker mer än väl, kan jag tycka. Löpande genom berättelsen blir raden ”coal
black mornings” en återkommande refräng, eller med hans egna ord den hook som en bra låt behöver, något han
upptäckte var inom räckhåll i ”The Drowners” catchphrase ”you’re taking me over”. Det här är en nästan
sensationellt välskriven bok. Oroväckande nog kunde han inte motstå lockropen
att skriva en uppföljare, så redan i oktober utkommer Afternoons With the Blinds Down, som ska handla om
rockstjärnelivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.