10 juli 2019

Varför läsa Hannah Arendt idag?, Richard J. Bernstein, översättning Henrik Gundenäs, Daidalos


Ska man läsa Hannah Arendt? Frågar åt en kompis. Nä, det är knappast något att stoltsera med, men jag har inte kommit mig för att läsa Arendts böcker, trots att hon är en filosof som ofta refereras till i åtskilliga böcker och artiklar som jag ändå har läst, särskilt kanske de senaste 5-10 åren. Därför känner jag mig som en idealisk läsare – varsamt nyfiken – på Richard J. Bernsteins bok, Varför läsa Hannah Arendt idag?

Tiden är väl inne nu, kan tyckas, när populismen fått fäste, och som sagt är mitt intryck att Arendt i högre grad ingår i samtidsdebatten nu än på länge. Hon dog 1975, men som sagt, hennes böcker fortsätter utkomma – det mesta har översatts till svenska.


Bernstein fokuserar i sin ovanligt kortfattade bok på de teman där Arendts tankar fortsätter vara aktuella. Därmed blir det ingen översikt över hela verket, utan mer en praktisk genomgång som är till nytta för en sådan som mig, som alltså är relativt förtrogen med hennes idéer, utan att ha läst henne i allt för stor omfattning.

I korthet: Arendt uttrycker sig tvärsäkert och självsäkert, något som inte kan sägas om Bernstein. Hon betonar ofta sambandet mellan liv och skrift, i en metodik som kan påminna om Simone Weil, alltså en arbetsetik som inte skiljer mellan tanke och handling – de är förbundna, och det du gör avslöjar vad du tänker, och vice versa. Alltså: spela roll vad du för fram för åsikter om du inte kan leva upp till dem i ditt dagliga liv. Våra livsval styr också vårt tänkande, och vi måste lära oss tänka och leva ärligt.

En intellektuell ska genomskåda: betrakta de invanda mönstren och delge en sanning som utmanar vad vi lärt oss uppfatta. Här blir Hannah Arendt en viktig inspiration, när det nu har blivit än vanligare med konsensus och flockmentalitet. Vi ska också lära oss att avstå från det privata ödets vikt, och förstå att själva uppgiften är att gå utanför det egna jagets problem.  

Arendt gör skillnad mellan nationen och staten, mellan kulturen och lagen. Intressant nog samtidigt som svensk politik upplever ännu ett identitetsgräl, där somliga partier vill stipulera vilka som är och beter sig som tillräckliga svenskar (ledtråd: du skall bära hem din egen julgran och låta dess barr fridfullt täcka parkettgolvet under julveckan). Det är ett klassiskt dilemma, detta med att bli en godkänd medborgare.

Mycket i Bernsteins framställning handlar om just de totalitära anspråken, där människovärdet hotas. Med Arendt som vägvisare får vi veta besked om vad som hotar i ett samhälle där människor blir överflödiga, när de börjar ses som ett problem. (Var det inte Stalin som yttrade: ”Varje gång jag ser en människa ser jag ett problem”?) För det är en ytterst tunn skiljelinje mellan att beröva människan rätten till rättigheter och att beröva dem livet.

En uttrycklig varning finns i den enda vägens politik, så som den företräddes av Carl Bildt och hans moderater på 90-talet. Det inspirerande med Arendts försök att nå dialog ligger i motarbetandet av detta destruktiva samförstånd. Enhällighet behöver inte i sig vara farligt, men det ligger något kvävande i uppfattningen att ”tycka lika”. Någon behöver sätta sig på tvären, vrida optiken mot de aspekter som andra – av olika orsaker – vägrar se. När det är för många ryggdunkningar i politiken krävs att någon bejakar konfrontationen: ”Åsikter kan prövas och spridas till fler bara om det sker ett genuint möte med skiljaktiga åsikter – i verkligheten eller fantasin”, skriver Bernstein.

Bernsteins syfte är inte bara att lyfta fram och putsa på ett glorifierat porträtt av Arendt, utan han visar också begränsningarna och bristerna, som finns bland annat i naiviteteten i hur hon förhöll sig till rasfrågan i USA under 50-talet. Naivt, eller bara en underskattning, kan man säga. Samtidigt är det viktigt att betona detta, då hennes okänslighet nog fortfarande delas av en majoritet. Som när amerikanska fotbollsspelaren Megan Rapinoe fick kritik för att hon först stod på knä och sedan vägrade sjunga med i nationalsången inför matcherna, eftersom somliga tycker att samhällsproblem hör till det förflutna eller bara inte har hört talas om Colin Kaepernick.   

En del handlar om kontroversen kring Arendts förklaring av den banala ondskan när hon bevakade rättegången mot Adolf Eichmann. Bernstein klargör att det fortfarande är en rimlig tolkning. Inte för att förminska eller trivialisera handlingen, utan bara för att ta bort de demoniska och mytologiserande anspråken. För att det så sällan finns sådana storslagna bevekelsegrunder. Kanske Arendt hade tjänat på att ha premierat ”den tanklösa ondskan”. Det beklagliga är också att Eichmann i efterhand skröt om sina bedrifter, vilket så klart avslöjar att han inte var enbart en lojal kugge i den nazistiska kuggen.  

Nu har ju begreppet den banala ondskan internaliserats i språket (även av de som i likhet med mig inte har läst boken annat än i utdrag eller som återkommande referens i kringlitteraturen). Som Arendt använder det rör det sig om en brist på fantasi. Det är nog ändå en otillräcklig förklaring. Det är bekvämt att välja tanklöshet, ungefär som att ”välja glädjen”, som vissa gör. Att avstå från att tänka – det är ju höjden av bekvämlighet, att försaka ansvar. Som Depeche Mode formulerar det i ”Strangelove”:  I give in to sin / Because you have to make this life livable”.   

Nu när gränsen mellan fakta och åsikter håller på att luckras upp inom politiken, med sina evinnerligt lönlösa distinktioner mellan nyheter och alternativa fakta och fejk, finns det förstås desto större läsning att återvända till Arendt. Många i dagens samhälle väljer frivilligt åsikterna framför sanningen – för att det är skönt att få sina egna åsikter bekräftade. ”Jag skiter i om det inte är sant, det är för djävligt ändå”, har blivit en av de vanligaste refrängerna i sociala mediers litanior. Att ny information måste passa in i den bild man har gjort sig var också något Arendt påpassligt varnade för.  

Något mer kunde ha sagts om det gap som har uppstått mellan folket och politikerna, det som har ökat det politikerförakt som nog har varit latent åtminstone under min livstid. Det har förstås förvärrats nu – eller är det bara mer synliggjort, när fler röster gör sig hörda på de sociala medierna? Nedmonteringen av status för fakta ligger nog bakom, något Arendt alltså varnade för, utan att ha en susning om vad intenet skulle medföra.

Samtidigt ökas politikerföraktet av de tondöva besluten som tas. När kommunpolitikerna i Jönköping prioriterar hög närvaro i Almedalen, samtidigt som man underrättar invånarna om nya besparingar inom vården och skolan. Eller när Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo flyttar på Internationella biblioteket från Stadsbiblioteket till Kungsholmen och krymper bokbeståndet med motiveringar av typen att de ska ”ha mer verksamhet i det och mindre förvaring av böcker”.  

Mycket är bra i Bernsteins bok. Till exempel visar han att den som har mycket på fötterna kan kosta på sig en viss nonchalans, men också att röra sig snabbfotat utan att det blir flyktigt eller tillfälligt. Han lyckas visa vad som är paradoxalt men också konsekvent i Arendts inställning till i första hand politiska frågor. Upplyftande är också hennes viktiga uppfattning om filosofins uppdrag att inte sprida för mycket av vare sig hopp eller förtvivlan, utan att markera att båda vägarna är möjliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.