Haggan, Aase Berg, Bonniers

Eftersom jag har sett en del tv under sommaren finns det reklam att störa sig på, som för hamburgerkedjan som låter olika människor utsätta sig för experimentet att beställa 50/50, med hälften chans (risk?) att de serveras kött- eller växtbaserad burgare. En gnällig tre-årig kvinna säger frustrerat: ”Jag kan ju inte spendera hela måltiden på att fundera på om det är kött eller inte!” Ungefär så reagerar jag när jag läser Aase Bergs Haggan: Jag kan ju inte tillbringa (sorry, språkfascisten inom mig, ni vet) hela boken på att fundera på om det är en roman eller essä!

Tänk att det har gått fyra år sedan Berg lanserade ”Haggan” i sin diktsamling Hackers. Nu är verbet substantiverat, och utgör huvudpersonen i denna framställning på Bergs sedvanligt barnsliga och hyperboliska och monomana och street wise-slängiga prosa. Då utlovades implicit och explicit en roman, och här är den nu, även om det är en roman som alltså utmanar ens förväntningar om hur en sådan ska se ut, lika mycket som den utmanar vår fixerade uppfattning om autofiktion.

Innan Haggan blev Hagga hette hon Thelma (en outtalad fingervisning mot Thelma & Louise-filmen). Hon inleder en relation med stjärnfotografen Victor, skiljer sig från H under överenskommelsen att Victor ska göra detsamma, men han väljer att förhala och slutligen upprätthålla ”idyllteatern” med sin hustru, Madonnan. Berg spar inte på invektiven när hon upprättar en misogyn nidskrift över denna stackars kvinna.

Med hjälp av exempel från kvinnooffer som österrikiska Natascha Kampusch, hon som rövades bort och hölls fängslad av Wolfgang Priklopil, skildrar Berg kvinnors instängdhet och kringskurna möjligheter. Hon lånar också Lena Anderssons ”väninnekör” från Egenmäktigt förfarande. Betyder: Aase Berg är en mer militant Lena Andersson, en som utforskar och bejakar bitterheten och frossar i hämnd och hat, och ser till att ha roligt på vägen.

Att ta del av Bergs onliners är förstås underhållande. För stunden. Det blir ändå något utmanande och utmattande, inte minst med de många upprepningarna, som när hon varierar sina utsagor: ”Du kan aldrig två gånger stigar ner i Haggans flod” med ”En hagga stiger aldrig någonsin ner i samma flod”. Jag vet, det är Herakleitos, och så fungerar Bergs associativa allusionsrika intertextuella bok – som en godispåse med diverse belöningar för den som i likhet med henne läst sig genom en ansenlig del av litteraturhistorien.

Berg skriver oslagbart slagkraftigt. Det är inte svårt att fördra upprepningarna, inte minst därför att de är så frekventa även i hennes kritiska gärning, och där kan jag tåla dem, eftersom hon så ofta har rätt. Påfallande ofta blir stilen ett problem, när hon rör sig farligt nära frasmakeriet. Dessa exempel är säkert roliga att formulera för författaren, men vad ska jag som läsare göra med dem? (De är alla från samma sida, 43.)

                     

                      Haggan är inte längre människa, hon är katastrofens spegelsal.

                      Haggan är ett hologram.

                      … hon är irreversibel som eldslågan.

                      … du kan känna hennes sanning i ditt forsande blod.

                      Haggans hat föds ur Ground Zero.

                      Du har en jävligt dyr kamera. Ta nu en selfie.

Här finns gott om uttalade autofiktiva drag, när Berg låter Thelma/Haggan vara erkänd poet och litteraturkritiker. Givetvis skyndar hon sig att ta udden av alla försök att bli läst som en författare till en nyckelroman. Det är en lite dimmig strategi, när vi ska inbilla oss att Victor enbart är en markör för ”alla män”. Betyder: det går inte att äta kakan och ha den kvar, så Berg får nog slipa på bättre argument om hon vill bli läst mindre självbiografiskt.

I mångt och mycket gillar jag Haggan: litteratur ska vara bråkig, störig, få larma och göra sig till, och Berg utnyttjar detta privilegium. Kanske man kunde tycka att hon profiterar på den. Nåväl, hon undersöker den andra kvinnans underläge, hennes loser-position. Här ges hon agens, och hamnar i en konflikt mellan makt och frihet. Mannen har redan makten, så ser samhället ut, och åtrår därför friheten. När han har den, när friheten tillhör mannen, är det bara för Haggan att acceptera det, men hon roffar åt sig som kompensation sin makt. Och där ligger ju det härliga i den här boken, hur Haggan njuter av sin nyvunna status, den makt som hon laddas med. På engelska betyder ”power” både styrka och makt, och det är just det som gäller för Haggan. Margaret Atwood visste med Tjänarinnans berättelse detta, men det är uppfriskande att läsa en svensk författare som tar sig an ämnet med samma glöd.

När Berg är som bäst är hon nästan för sann, det vill säga når sanningar som är obehagliga eller obekväma. Men då och då förfaller hon i lama politiska analyser, eller banals utredningar om ekonomisk ojämlikhet mellan könen. Dessutom tyngs hela framställningen av de flitigt förekommande metakommentarerna där Berg griper in och vill justera läsarens blick och vill överta tolkningsvillkoren. Haggans eller Bergs diagnos på hela samhället, narcissism, hindrar inte att det slår tillbaka, då Haggan ju är lika dogmatiskt självgod – att adla sig själv till annat hjälper inte: ”Det är inte fel att vara förälskad i sig själv. Bara det inte krävs intravenös uppkoppling mot en hänförd, bakom ljuset förförd omvärld.”

Boken utmynnar inte heller i någon större eller mer givande övergripande slutsats än att män inte är att lita på (med andra ord, samma sak som brukar sägas i Stefan & Krister-revyer). Som alla kritiker vet är det lönlöst att behandla boken som något man hellre hade önskat att den var; ändå kan jag inte låta bli att tycka att vad som finns här är en oförlöst essä om hat, och den hade blivit avsevärt bättre än denna halvmesyr. De barnsliga överdrifterna är alltså en del av Aase Bergs estetik, och jag skulle bli mycket besviken om inte den här boken i det rödaste rappet blev en opera.