I
sin sjunde diktsamling ger Aase Berg högoktanigt poetiskt bränsle åt
feminismen. Det är dikter som slår tillbaka stenhårt, och blir ett uppmuntrande
evangelium för läsare av alla befintliga kön.
Aase
Berg är inte bara en av Sveriges mest läsvärda poeter, utan också en av de mest
konsekventa. Sedan debuten Hos rådjur
1997 har hon skrivit sin stenhårt komprimerade poesi, full av allitterationer
och nybildningar, där hon förvränger världen till kuslig exakthet. Samtidens
bekanta fenomen skärskådas i hennes kompakta böcker.
I
nya diktsamlingen Hackers tar hon sin
feminism ett steg vidare, och introducerar oss för ”Haggan”, en mer oregerlig
variant av den försonliga kulturkoftan. Här är det i stället frågan om
självförsvar, för att inte säga ett hot. Jag läser boken som en ouvertyr till
den roman som lär komma nästa år, där tematiken ska utvecklas. Skynda dig
alltså att göra dig bekant med henne, för det här är något det kommer att
snackas om.
Vi
känner till Natascha Kampusch, som åren 1998-2006 hölls fången av en
österrikisk pedofil. Här är hon en av rösterna som kommer till tals,
tillsammans med bland andra Valerie Solanas, Helene von Druskowitz, Sara
Stridsberg och Antony Hegarty, för att illustrera tesen om fångenskapets
konsekvenser. Då är det mindre viktigt om det handlar om bokstavliga eller
bildliga bojor.
Bergs
hackers har en armé av allierade bakom sig. Revanschen ställs mot gärningsmän
och stalkers. I den trojanska hästen trängs dessa hackers, i en genomlyckad
bild som sammansmälter historia med nutid, med sina kaninkokerskeplaner. Om du
minns Grynets uppmaning till unga tjejer: ”Ta ingen skit!” Föreställ dig hennes
mindre charmiga morsa, som skulle säga: ”Kasta skit tillbaka!” För det är en av
poängerna med Aase Berg, att hon väljer bort charmen, det som kvinnor annars
har gjort sig beroende av. Det här är skrivet utan koketta leenden.
Kritiken
riktas alltså mot de destruktiva strukturerna i samtiden. Egoismen, våldet,
bilismen: ”Åkdonen ilande av ansiktslösa spöken. Tungt mörklagda vehiklar
formar svarta smitvägar av asfalt in mot jordens hjärta.” Välj själv vilket kön
du lägger på dessa bilister: Berg kallar dem motormän.
I
dessa hårt smidda fraser finns en obeveklig skönhet, där smärtan på något sätt
kristalliseras till konstruktiv vrede. Det blir inte bara vackert, utan också
begripligt med dessa hoppingivande uppmaningar. Vi kan snacka oss blå om ”inte
alla män”, men sanningen är ju att män är suveräna i konsten att fördärva, både
individen och planeten.
Om
det ofta sägs att svenska poeter skriver obegripligt finns det i Bergs fall ingen
anledning att missta sig på dikternas budskap. Här behövs inget facit: det är
bara att känna åt vilket håll vinden blåser.
Vän
av ordning skulle ropa – förlåt, viska – efter nyanseringar, men då har man
missat poängen. Aase Berg ger tröttnat på det likgiltighetsideal som vår tid uppvaktar.
Hennes engagemang är emfatiskt och utropstecknat. Jag kan inte hjälpa att jag
uppfattar hennes vrede som konstruktiv och begriplig, men i första och sista
hand helt nödvändig.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 14/8 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.