Jag står framför
havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som hos
Duras, kunde Göran Palm ha skrivit. För det är havet hon skriver om, den
oförlikneliga Marguerite Duras, även i en så annorlunda bok som den som nu har
utkommit på Ellerströms, Sommaren 80.
Dess premiss aktiverar vissa misstankar: ställd inför ett årslångt uppdrag att
leverera krönikor till tidningen Libération
går hon med på en kompromiss och nöjer sig med sommaren. Det blir tio stycken.
Krönikan är en svår
form, och det blir sällan lyckosamt för den som inte lyckas omdefiniera själva
genren. Nu ska genast sägas att det här inte rör sig om gängse krönikor. Skrivna
i ett stycke liknar Duras texter mer reflektioner kring om inte skapandet, så
om betraktandet, och om den makt som fördärvar. Hon utgår från nyhetsinslag –
sommar-OS, varvsstrejk i Gdansk (som gör henne lycklig), maktövertagande i
Iran, svält i Uganda – men hamnar oftare i längre betraktelser kring bekanta
motiv. Såsom havet.
Och den lilla
sexåriga pojken som är föremålet för en kvinnlig kolloledares förälskelse, en
historia som skulle utvecklas i romanen Yann Andréa Steiner från 1992. Det är också under det här året hon träffar Yann
Lamée, som hon skulle leva tillsammans med fram till sin död – dock nämns han
inte i den här boken.
Eftersom Duras
använder nyheterna bara som en förevändning för att skriva om sina favoritämnen
blir det inte riktigt daterat, även om risken finns med referenser till Jimmy
Carter. Inte heller lyckas hon övertyga när hon spår att OS i Moskva i
framtiden kommer att betraktas som lika skadligt som nazisternas OS i Berlin (som
hon olyckligt placerar 1938, när det var 1936 spelen hölls i Nazi-Tyskland).
Men vi får en påminnelse om att terrorism var vanligare för snart fyrtio år sedan
än det är nu, och att det är något som inte går att kommentera: ”man ska inte
läsa tidningarna när de förklarar terrorismens olika mekanismer. Det är
bortkastad tid.” Vi får också en prestigelös läsning av den uppburne Montaigne,
som hon av allt att döma tycker är överskattad.
Det är förstås inte
förvånande att en så egensinnig författare som Duras skulle förhålla sig så här
fritt till krönike-genren. Det liknar lite Clarice Lispectors legendariska
krönikor (Crônicas, som kan läsas i
ett engelskt urval): ett skrivande som tar kommando över situationen, som
vägrar anpassa sig. Och det kan finnas anledning att påminna sig om detta, i en
tid som i så hög grad premierar lydnad, angiveri och anpassning: det finns ett
värde att gå sin egen väg.
Det här är skrivet
utifrån en motvilja, det är märkbart. Klemets översättning är säker – han hör vid
det här laget till de mer rutinerade av de många som överfört Duras till
svenska – men jag stör mig lite på det förtroliga ”vet ni”-tilltalet som
inställer sig, eftersom Duras ju är motsatsen till den inställsamhet som det
där ”vet ni” signalerar (hon ska minst av allt låta som Ernst Kirchsteiger).
Att kunna skriva, det är inte att bjuda in till dialog, och det är inte därför
man tvångsmässigt – besatt – läser Duras, för att ”känna sig delaktig” eller
något annat tjusigt: det är en irritation, en störning, en smärta.
Delar av mig störs också
av den tappade koncentrationen som Duras visar. Andra delar av mig förstår att
det är så Duras poetik verkar: distraktionen är hennes främsta vapen som
författare, och det är ju den som vägleder henne och ger henne
förutsättningarna att nå så långt i sina insikter om det våld som härskar över
våra begär och önskningar och drifter. Det är destruktivt som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.