Fan fiction med Jane Eyre som utgångspunkt har formligen
briserat under tjugoförsta århundradet. Det är svårt att hitta någon som gör
något lika banbrytande som Jean Rhys när hon med Sargassohavet 1966 helt sonika vände på alla förutsättningar och
återupprättade Bertha Mason från äckelframkallande odjur till en ömkansvärd
slagpåse. Det är en roman som i ett slag förändrar hur du läser
ursprungsromanen.
Hoppet lär vara det
sista som överger människan, så det är med en positiv inställning jag öppnar Reader, I Married Him, som är
sammanställd av den någorlunda renommerade romanförfattaren Tracy Chevallier. Som
alla Jane Eyre-läsare vet – spoilervarning utfärdas till andra! – är titeln de
ofta citerade inledningsorden till romanens sista kapitel. Till den här boken
har tjugoen författare skrivit var sin novell, i runda slängar kring det
behändiga tolvsidiga vardera, och försökt koppla sin idé till Charlotte Brontës
roman.
Ett flertal av
namnen är etablerade och faktiskt rätt intressanta. Dit hör definitivt Kirsty
Gunn, vars debutroman Regn från 1994
rentav hade en Janey som huvudperson. Också Esther Freud, Lionel Shriver, Susan
Hill och Audrey Niffenegger är bekanta namn ur listan. Vän av ordning kunde
gott ställa sig frågan varför alla måste vara kvinnor.
Hur blir utfallet
då? Jo, någon gång är anknytningen till originalet raffinerad, men tyvärr oftast
fyrkantig och fantasilös, och själva novellen blir då meningslös eller – än värre,
kanske – okänslig. Då blir resultatet försumbart, och det beklagansvärda är att
alla verkar skriva utifrån en obligatorisk och identisk mall. Exempelvis har
Helen Dunmore fått fatt på en rätt bra idé, att skriva utifrån fångvaktaren
Grace Pooles perspektiv. Synd att hon inte tar till vara den potentialen, då
novellen egentligen bara visar att hon har läst romanen.
Läst romanen har
förstås alla gjort, tänkte jag säga, men ser i notiserna att Susan Hill, som
för några år sedan utkom med framgången Kvinnan
i svart, inte ens har läst Jane Eyre.
Hennes novell är vag, blek, uttryckslös. Förvisso goda egenskaper att ha i
verktygslådan om du ska skriva spökberättelser, men det gör hon inte här. Lionel
Shriver läste romanen som ung, men har fräschat upp minnet, avslöjar notisen,
genom att plöja en massa tv-serier. Hennes novell är remarkabelt usel, oklart
hur mycket det beror på detta.
I sitt bidrag tar
Francine Prose upp fenomenet gaslighting,
utifrån hur Rochester hemlighåller och i viss mån manipulerar Jane. När Salley
Vickers väljer att skriva ur Rochesters perspektiv blir det bara creepy, när
han ska återge hur han upplever att hon återkommer efter – spoiler! – branden och
allt det där: ”I own that it was heaven to hold her slender body in my arms
again, to feel the softness of her pale hair and crush in my own surviving paw
her child’s hand.” Man kan säga mycket om Jane, men hon gör sig inte som offer
för en pedofil. I en annan av novellerna tillåts hon också komma ut som
lesbisk, men det var väl bara att vänta.
Kirsty Gunns novell
är kanske inte helt lyckad, men åtminstone mer originell än de andras. I hennes
version är huvudpersonen en aspirerande författare som avstyr en attack från
pitbullen ”Rocky”, genom att avleda uppmärksamheten för ägarna genom att
berätta historien om Jane Eyre och hundens namne ”Rochester”.
Största bristen med
boken är att ämnet blir tjatigt. Inte för att alla, men majoriteten, fokuserar
på äktenskapet. Tjatigheten förstärks då så många skriver oengagerat och lojt.
Frågan är när det märks som mest, denna brist på engagemang: om det är när de
olyckligt nog försöker skriva tidsenlig pastisch eller lika olyckligt nog moderniserad
nutidsskildring. Som alla vet: letar man efter en restaurang är det inte första
bästa man ska ramla in på, utan det är undantagslöst bättre att gå ett kvarter
till – likaså verkar det vara när man planerar en novell, att den första idén
inte är den bästa, utan det är mödan värt att tänka ett extra varv, något
författarna till den här antologin inte verkar ha gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.