Jag
går från en konferens till en annan på jobbet, men är lite för
tidig, måste vänta i tio minuter. Så medan de andra diskuterar
ärenden som inte rör mig i ryggen sysselsätter jag mig med att
läsa färdigt den novell som vann Lilla Augustpriset 2014, i
den antologi som jag fick med mig från Augustgalan i måndags.
Mina
förväntningar är lågt ställda. Principiellt brukar jag ha svårt
för den typ av texter som nomineras, när jag tidigare har försökt
läsa de här samlingarna. (Med undantag för 1998 års bok, då min
elev Karin Kjellin blev nominerad.) Men något händer där i
konferensrummet. När jag läser de sista två sidorna tappar jag
andan eller om det är hakan, jag vet inte i vilken ordning. Min
kollega I som också har läst novellen ser att det blänker i mina
ögon – det är en så ny situation, hur gör man ens och vad säger
man? – och hon blir förvånad att det finns något som ”till och
med” jag kan bli berörd av.
Novellen
är Matilda Villegas Bengtssons novell ”Orangeriet”. Hon vann i
måndags, och blev förstås lika glad som pristagare i den här
kategorin brukar bli. Och varför gråter jag när jag läser hennes
novell?
Kanske
för att den är så relativt ovanlig. Det är den kortaste novellen
av de nominerade. Men även om juryn poängterar att det gemensamma
för flera av bidragen är ensamhet som kan leda till möten är det
i hennes novell skildrat med ett helt annat djup än i de övrigas.
Som förstås är oförskämt välskrivna, men kanske så prydliga
att man ibland längtar efter mer bus.
Den
typen av bus ägnar sig Villegas Bengtsson åt, när hon gör sig
skyldig till några kanske lite väl ungdomliga språkliga upptåg,
som inledande versaler i varje ord, kanske en gång för ofta. En
viss valpighet kan skönjas, men det kan också ursäktas. Betydligt
mer imponerande är den ”När ingen ser mig”-anafor som bildar
novellens ledmotiv, helt enkelt för att det är så snyggt gjort.
Det allra mest imponerande är hur levande hennes huvudperson är,
och hur hon lyckas skriva så oraffinerat utan att det blir banalt.
Dock vill jag inte säga för mycket om innehållet, utan
rekommenderar att du hittar fram till novellen själv (den finns att läsa här).
Inte
heller vill jag lägga för stora förväntningar hos Matilda
Villegas Bengtsson. Det här är en angelägen historia som hon har
hittat en helt passande form åt, men det är en helt annan sak att
bygga en karriär som författare. Lyra Ekström Lindbäck, som vann
Lilla Augustpriset 2008, blev nominerad i år. Men man blir nominerad
för en bra bok (hennes debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck
tyckte jag ju inte alls om), och att skriva en sådan är ett
(ännu) svårare uppdrag än att skriva en lyckad novell.
Som
god tvåa i konkurrensen kanske man får säga att Annina Claessons
lika finurliga novell ”Badrummet” kvalar in. Den är nästan lika
drabbande, och använder en stilistisk finess som faktiskt fungerar,
om än det kan bli nästan lite väl uttänkt. Den är berättad i
baklänges ordning, och då förmedlar hon en sorg på ett nytt sätt
som ändå blir igenkännbart.
Att
en tjej skulle vinna priset var väntat. Till att börja med var fem
av de sex nominerade tjejer. Under 2000-talet har fjorton tjejer och
en kille vunnit Lilla Augustpriset. Bland de 44 nominerade sedan 2007
finns endast fem killar. Att skriva är svårt, men vad man kan säga
om de här bidragen är att det ändå går att skriva bra som
oetablerad. Ja, jag skulle nästan säga överraskande bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.