”Mannen
har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli …
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.”
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.”
Edith
Södergran, ”Violetta skymningar”.
Det
här, den här fyrkantiga gula lilla pixiboken Lesbiske
eventyr om mænd
av Mette Østgaard Henriksen (Basilisk), är nyskrivna danska sagor
om män. Mannen som inte finns, enligt Södergrans kategoriska
utsaga.
Alltså
måste mannen uppfinnas. Utifrån sagans givna formel, ”Det var
engang”, vävs korta historier, där det lesbiska perspektivet
betonar ett ointresse. För den lesbiske torde mannen vara lika
intressant som alkoholen är för nykteristen. Det oväntade görs
till det givna, där Østgaard Henriksen tecknar en värld, med män
som inte hör hit, men det är män i singular, alltid en och en.
”Det var en gång en man”: så inleds varje avsnitt, varje saga
om män där våldet alltid finns under ytan.
Då
förstärks också intrycket att något är fel. Mannen/männen i
dessa sagor är som barnet – nyckfull och oskuldsfull, ett
oförargligt ting. Mannen sätts i bur, med oförmåga att påverka,
ett slags undersökningsobjekt, en marionett. Jo, Østgaard Henriksen
leker helt klart med tanken: vad händer om vi låter mannen mista
sina privilegier?
Försåtligt
smygs realismen in i sagovärlden, där vi lärt oss känna igen det
manliga beteendet, utifrån exempel som Rebecca Solnits”mensplaining”: ”Det var engang en mand, han trivedes godt i et
virvar af øl og meninger. Hver gang han fik et par øl, brugte han
ord som gudeskøn og dionysisk. Hvis der var en bogerol i nærheden,
gik han gerne hen og lirkede bøger ud. Og når nogen ringede, sagde
han alltid, du ringer vel for at høre min mening.” Så här bitskt
och träffsäkert ser det ofta ut, när männens egenskap av
referensmaskiner genomskådas.
De
olika sagorna illustrerar tidlösa tillstånd. Ursinnet är
kontrollerat. Boken har hamnat i gränslandet mellan prosa och poesi.
Det finns förstås många roller i beredskap för mannen, ett
spektrum av funktioner. Samtidigt som mannen måste leva i
begränsningarnas tyranni, i förlöjligandets rike.
Så,
finns mannen? Att det skulle vara enklare att vara man än kvinna –
det kan ingen man svara på, bara antyda att det är individuellt,
att krav sätts på individer. Men visst, det är lättare för en
man att bli ursäktad – förlåtelse existerar knappt för en
kvinna. Sagornas man läser Strindberg, förnekar det som stör
intrycket, allt är så bra så bra så bra …
Det
är en märklig bok. Østgaard Henriksen har tidigare gett ut
Stikkersvin
jeg fucker dig – og andre danske sange.
Tillsammans med dessa lesbiska sagor ger hon ut en bok med
Häxhistorier.
Det är en liten bok med stort innehåll. Jag läser den delvis som
ett appendix till Lena Anderssons två dissekerande kärleksromaner –
att här finns utrymme att fortsätta diskussionen om Hugo Rask/Olof
Sten (dessa korthuggna symbolrika namn!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.