Det
är döden som in medias res inleder Colm Tóibíns nya roman
Nora Webster.
Huvudpersonen med samma namn är nybliven änka med fyra barn. Hon
bor i Enniscorthy på Irland, en håla som saknar
utvecklingsmöjligheter för den som har ambitioner till sådant, i
slutet av 60-talet. Döttrarna är utflugna, men sönerna bor kvar –
den ena har börjat stamma under en period då han bodde hos
släktingar medan mamman vårdade maken Maurice. Döttrarna ser inte
ut att påverkas så mycket av faderns död, medan sönerna drabbas
på djupet, även om Nora inte riktigt vet vad hon ska ta sig till
med deras problem.
Vad
ska då en intelligent kvinna ta sig till när både änkepensionen
och inkomsten från försäljningen av sommarhuset sinar? Hon återgår
till sitt jobb som ogift, på ett kontor med en bitchig mellanchef
som inte drar sig för att trakassera henne som hämnd för att ha
blivit illa behandlad av Nora i ungdomen. Ingenting kan glömmas
eller förlåtas.
Inledningsvis
handlar det mycket om sorgen, hur en vardag tar vid och vilka nya
svårigheter som Nora möter. Hur hon blir förminskad av
omgivningen, att hon bara vill bli lämnad i fred. Dessutom ser hon
hur döttrarna växer upp i en värld som håller på att förändras,
att de ges tillfällen hon själv saknat, att få göra som de vill i
högre utsträckning.
Blir
hon bitter? Ja, en aning. Nora påminner en del om Kristina Sandbergs
Maj, protagonisten från Liv
till varje pris,
som avslutar trilogin om Ö-vikshemmafrun och hennes inrutade och
instängda tillvaro. Inte heller är Nora en ensidigt sympatisk
person. Hon är möjligen bitter över uteblivna chanser, som att det
aldrig blev aktuellt med en universitsutbildning. Nu håller äldsta
dottern Fiona på att utbilda sig till lärare.
Tóibíns
stil förlitar sig på försynta medel, där han är bra på att
lägga fram undertryckta saker och låta oss läsa mellan raderna.
Det hör till saken att några av hans romaner och noveller har
översatts till svenska, men långt ifrån allt (exempelvis inte hans
kanske mest kända roman, Brooklyn,
som är den som mest påminner om den här). Det man går miste om i
en översättning är exaktheten i ordvalet, som när han beskriver
en kvinnas loquaciousness,
eller att Nora befarar att hon riskerar bli bellicose
av ett beslut, eller att en viss typ av män kallas flummoxed.
Visst, det går att säga om kvinnan att hon ältar, att Nora blir
stridslysten, eller att männen är perplexa, men det blir fattigare.
I gengäld kan en översättning bevara närheten till gestalten Nora
ändå, så som jag inbillar mig att en roman som Sandbergs Liv
till varje pris klarar
av att översättas till andra språk och förbli en stor
läsupplevelse, medan jag har svårare att föreställa mig att
exempelvis Sara Stridsbergs Beckomberga
överlever sådana passager.
I
starka bilder låter oss Tóibín gå tillbaka till Noras minnen när
hon som fjortonåring upplever hur fadern dör, en händelse som
speglar makens död. Det är också frågan om hur religionen och
politiken kämpar om människans uppmärksamhet, och hur religionen
håller på att tappa sitt grepp. Nora är inte särdeles troende,
även om det är en revolt som mestadels måste ske i det fördolda,
som ändå visar protestens värde. Desto mer handlar det om ett
politiskt uppvaknande, när hon som vuxen återkommer till sin
ungdoms arbetsplats, och nu reagerar på orättvisor, och ser hur de
osynliga strukturerna styr. När hon får en förfrågan att ansluta
till fackföreningen tvekar hon inte en sekund; inte för att hon är
naiv, utan snarare för att hon njuter av friheten i att få fatta
ett beslut utan att tänka på någon annan än sig själv.
När
Conor blir nedflyttad från A-klassen till B-klassen åker hon genast
till skolan och protesterar, drar sig inte för att använda smutsiga
argument: ”As you know, my husband was a teacher in the secondary
school for many years. […] And you would not have moved Conor if my
husband were still teaching.” När hennes ord inte ser ut att ha
någon effekt blir hon mer – ja, bellicose, skulle jag säga:
”'Brother
Herlihy, I didn't come down here to ask you to move Conor back into
the A-class.''Oh?'
'I
came down to tell you to do it.'”
Men
det som händer en själv får konsekvenser för andra, något hon
också lär sig utifrån hur sönerna reagerar på hennes tillvaro
utanför hemmet. Skickligt och med stor känslighet väver Tóibín in Noras skuldkänslor,
hennes otillräcklighet som förälder. Det är skuldkänslor som
också riktas mot att hon inte är tillräckligt sörjande. Att hon
har fel frisyr, tar på sig fel jacka, använder fel tonläge när
hon pratar. Parallellt går oroligheterna i Nordirland in i ett
kritiskt skede, och hon kämpar med sin lojalitet, sin övertygelse.
Nora
är dessutom en rättfram person, som inte är helt smidig i sociala
situationer – hon kan vara brysk och ocharmig. Hon tackar nej till
allmosor, tackar nej till Gud. Det är lätt att föreställa sig
henne i det riktiga livet, en lätt kuvad person med outnyttjad
potential, som tar för sig på det försynta sättet. Det som frigör
henne är musiken, då hon deltar i en klubb som lyssnar på
LP-skivor, och börjar sjunga. Men musiken är nog bara till som ett
exempel på att människan behöver något som kan lyfta henne ur
omständigheterna, att dt kan vara olika saker för olika individer,
men att vi behöver en andlig dimension – Nora saknar ju tron på
en Gud, och lever liksom i bidan på sitt rätta kall.
Är
det då vad Tóibín vill åstadkomma med den här romanen? Visa att
människan lever ett halvt liv utan kontakten med kultur och skönhet?
Ja, delvis. Tóibín får något att hända med Nora, något som jag
inte riktigt kan avslöja här, om du händelsevis skulle vilja läsa
romanen, men det är något man inte ofta får ynnesten att uppleva i
fiktionen, något som kan gränsa till det magstarka. Hans trick är
att ge oss inblicken i Noras värld, och det han gör får åtminstone
mig att önska en bibehållen kontakt med henne. Nu är ju sådant
omöjligt, och därför blir den här romanen en påminnelse om det
smärtsamma i sådana (icke-)möten, att det dels innebär en
inbjudan och dels ett avsked, en definitiv punkt från det löftesrika
nejet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.