Nova
Gullberg Zetterstrand har skrivit en diktbok som kopplar ihop
barndomen med utlandet. Det är en skimrande hoppingivande saga om
att överleva sitt främlingskap i världen.
Begreppet diktsamling har blivit mer eller mindre obsolet, och det känns mer rättvist att tala om diktbok. Nova Gullberg Zetterstrands I utlandet är definitivt ett exempel på en sådan diktbok, som inte direkt samlar ett antal enskilda dikter, utan mer arbetar med en enhetlig berättelse.
Det
är en hårt komprimerad uppväxtskildring. En barndom där minnet
kämpar med framtiden, i rörelsen mellan hemma och borta. Diktjaget
saknar hem – har placerats i ett odefinierat utland, utslängd där,
som den bryska upplysningen lyder.
Det hela utspelar sig just i mellanrummen, inte bara mellan det bekanta och det främmande, utan lika mycket i den sköra sprickan mellan barn och vuxen, där ljuset är kallt, bländande, hårt – förintande. Hemmets frånvaro, som orsakar fantomsmärtor. Diktjaget lever helt suveränt, utan kontakt med föräldrar, det vill säga ungefär som vilken tonåring som helst.
I
skolan finns de otäcka mobbarna, de som aldrig låter offret vila, i
den terror som tar sig ned till skoltoaletterna, bortom den vuxna
personalens kontroll: ”Bara med ett skrik kunde jag mäta avstånden
/ Eftersom inga ljud kom ur mig, kom jag alldeles för nära / någons
elaka tand, någons elaka tunga”.
Som
synes, en lek med uttrycket ”hålla tand för tunga”, att alltså
inte avslöja för mycket, vilket ju är den mobbades första lärdom,
omöjlig att glömma då den har bankats in med knuten näve.
Gullberg Zetterstrand vrider och vänder på några sådana idiom i
sin bok, där diktjaget också upplever hur språket är på väg
bort från henne.
Det
jag önskar är att läskunniga Sverigedemokrater ska läsa den här
boken och börja förstå att vi har alla kan hamna i en situation då
vi inte känner igen oss. Man behöver inte läsa ”I utlandet”
bokstavligt heller. Tänk på inledningsmeningen i L.P. Hartleys
roman Gudarnas
budbärare:
”Det förflutna är ett annat land; de gör saker och ting
annorlunda där”. Då kommenterar Gullberg Zetterstrands bok
indirekt denna utsaga om oss som invandrare så fort vi minns något.
Vänligheten
är plötslig, lika omöjlig att värja sig mot som ovänligheten.
Kompisen Elodie blir en förtrogen när det utslängda diktjaget med
stora ögon betraktar de fasor som vuxenvärlden håller på att
vässa fram. Hon hinner inte ens vara med om något förrän hon blir
blasé, och kan påminna om de unga protagonisterna i Mare Kandres
och Sara Stridsbergs romaner, de som det alltid går så dåligt för,
även om det sker på deras egna villkor. Tillvaron är flyktig –
när som helst ska vi återvända från vårt tillfälliga utland.
Nova
Gullberg Zetterstrand är 30 år: den ålder då barndomen börjar,
det vill säga att det är då man börjar intressera sig för det
kryp man varit, men också då man äntligen fått ett eget språk
till sina erfarenheter. Det här är en egensinnig bok, som med små
medel förmedlar en erfarenhet som är helt allmängiltig.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 17/11 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.