Kristoffer
Leandoer är poeten som blev skräckförfattaren som blev
ungdomsförfattaren som blev översättaren som blev essäförfattaren
som blev författaren till det smått magnifika modersporträttet i
September.
Ganska många av Leandoers tidigare ömsade skinn finns
representerade i den bok som ges ut i höst på Pequod press,
Slut. Symbolisterna vid tidens ände.
Alltså
är det inte enbart essäisten som tar hand om drygt halva boken, i
introduktionen av den kulturella epoken symbolismen, utan också
översättaren, i den ganska generösa antologidelen som följer. Nä,
för när Leandoer skriver essä tänker han som poeten, i infall och
idéer som läggs på tvären, och här finns också en del
eftergifter till både skräck- och ungdomsgenren, i urvalet
författare och de motiv som behandlas. (Av den händelse
journalister läser detta: var vänlig sluta referera till litterära
epoker som genrer: de gör sig bäst som just epoker.)
Till
det yttre kan denna fina bok påminna om Gunnar Hardings projekt, när
han med tre böcker kring sekelskiftet presenterade romantiken. Långa
essäer följdes av översättningar. Symbolismen är ju också den
naturliga fortsättningen på romantiken, med samma överdåd och
samma längtan efter – mer.
Oklart eller ointressant vad detta ”mer” består av, bara en
längtan efter att fylla den grå tillvaron med färg.
Att
bildkonsten är viktig för symbolismen är inte märkligt: de lever
i symbios med varandra, litteraturen och måleriet. Och det är –
liksom fallet med romantiken – poesin som är symbolismens modus.
Det visuella är ett avgörande inslag i det skrivna.
Jodå,
Leandoers bok är föredömligt pedagogisk, när han med sina ofta
korta kapitel går igenom författare efter författare. Flera
bekanta namn följs av några mindre omtalade, men det är intressant
nästan hela tiden, även om en viss mättnad uppstår när han likt
en trollkarl plockar fram ännu en exotisk kanin ur sin hatt, eller
när upprepningarna blir för frekventa; även om Baudelaires
albatross är en fin bild för den som flyger snyggt i estetikens
sfärer men rör sig klumpigt på jordisk mark så klarar den inte av
att tillämpas på hur många exempel som helst.
I
rättvisans namn skriver Leandoer engagerande, men också
lättillgängligt. Det blir då en bok för alla, det vill säga:
alla som orkar uppbåda något slags intresse för den här tiden
(sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet). Det är skrivet på
förmedlarens tonfall. Sedan kan väl invändas att han är lite för
förtjust i semikolonet; hellre det än motsatsen, svarar jag då.
Symbolismen
kan alltså förklaras som att romantikens längtan ersätts av
girighet, efter en ännu praktfullare skönhet. Gud ersätts med
konst, ja, en hednisk dyrkan av estetik. Symbolismen och dess mindre
uppfostrade syskon dekadensen. Synestesin, med rötter hos
Baudelaire, blir då emblemet för epoken, ett utslag för denna
brist, girigheten efter mer. Det blir ibland lite för mycket, att
författarna tar i så deras texter spricker. Tyvärr – för lika
ofta som jag gläds under läsningen av översättningarna, att få
läsa något av alla de namn som nämns i essäerna, lika ofta får
jag intrycket att deras texter glider in i varandra och då blir det
svårt att säga vem (vad) som har skrivit vad (vem). När lager
läggs på lager, bild på bild, hamnar vi långt bort från det som
ska skildras. Å andra sidan tilltar också vår egen girighet, i
takt med att vi får veta allt mer om de symbolistiska gynnarna.
Vi
får veta en del om den historiska tiden också, om den politiska
oron, om Dreyfus-affären. För parallellt med estetiken löper
samhällsengagemanget, utan att det tillåts bli en paradox. Allra
minst är det fråga om konst för konstens egen skull. Dessa poeter
klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Leandoers tes är
att symbolismen måste förstås som en antihumanism. Gärna för
mig. Som en mindre jobbig variant av surrealismen.
En
risk med Leandoers kunnighet är att han blir så ivrig att berätta
att intrycket blir spretigt. Om Harding lät sin prosa röra sig i
häst och vagn-tempo är tempot här stegrat till snabbtåg (ibland
upplockad av rymdfarkosten), med intryck som glimtar till men inte
tillåts dröja sig kvar eller sjunka in. Rastlöst vidare mot nästa
fynd, nästa namn, nästa upptäckt. Dock ska jag säga att Leandoer
är en bra författare, och skriver med fin inlevelse om författare
som det är helt uppenbart att de betyder mycket för honom, som
Pierre Loti: ”Ju närmare människor stod honom, desto olyckligare
gjorde han dem. Allra mest olycklig gjorde han utan tvekan sig
själv.”
Urvalet
är strikt franskt, med några kortare utflykter till främst Oscar
Wilde. Å andra sidan påstod jag nyligen, när jag skrev om Terry
Eagletons pjäs Oscar den helige,
att Wilde var mer fransk än irländare. Vi har bilden klar i
Sverige, av dandyn och sprätten, som ibland totade ihop lite drama
och lite noveller och dåliga dikter, men det har till stor del med
vår översättningskultur att göra: han skrev också hyperskarp
kritisk prosa. En av poängerna med Leandoers bok är hur många av
symbolismens författare kom från andra länder än Frankrike, och
hade franska som sitt andra språk men valde att skriva på franska
(Wildes Salome
är bara ett exempel).
En
av de större hjältarna i boken är förstås Stephane Mallarmé,
vars dikter fortfarande väntar på adekvata svenska översättningar.
Leandoer gör goda försök i den här boken, inte minst när den
betydande Ett
tärningskast kan aldrig upphäva slumpen översätts
i sin helhet. Hans essä om författaren och den pläd han bär på
ett berömt fotografi läste jag härom året i ett nummer av
tidskriften Hjärnstorm.
Så
ja, det är verkligen en praktfull bok. Jag antar att om några år
kan den bli lika illa förfaren som mina gamla Hardingböcker om
romantiken, det vill säga att jag plockar fram även den här då
och då för att kolla upp detaljer och avnjuta översättningarna.
Leandoer är i sina essäer bra på att hitta mönster, de osynliga
trådarna som binder samman tidsandan. Sådant kan bara den som gjort
sig förtrolig med materialet.
Om
jag ska komma med några invändningar handlar det om marginella
saker, som påståendet att det är Strindbergs fel att vi
fortfarande inte läser JK Huysmans, eller att Leandoer troskyldigt
undrar om Edgar Allan Poe hade humor (hade han läst Erik Carlquists
kompletta översättningar av novellerna hade han inte längre
undrat), samt att han inbillar sig inte förstå varför kvinnlig
homosexualitet inte uppfattas som lika hotfull som manlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.