I
den relativt bortglömda 70-talsromanen Förtvivlade människor
finns en äktenskapsdramatik som biter sig fast i läsaren. Det
lågmälda språket övertygar i denna diskreta juvel till roman.
Paula Fox är född 1923. Hennes roman Desperate Characters utkom 1970, fick artigt positiv kritik, men har sedan dess levt ett relativt undanskymt liv. Att den nu utkommer i svensk översättning av Eva Johansson, som Förtvivlade människor, är en välgärning föranledd av omdömesgilla påskyndare som Jonathan Franzen och David Foster Wallace.
Det
är en lågmäld och mångtydig historia som vi får följa under
några dagar i New York. Sophie och Otto Bentwood är drygt fyrtio,
framgångsrika intellektuella. Hon är översättare från franska,
han är jurist. De är barnlösa. Inte särskilt lyckliga – snarare
är de på väg in i en oro av oklar karaktär, kanske rentav något
krisartat. De är öppenhjärtiga, men vi förstår också att det
finns saker som de avstår från att yppa. Katastrofen
hasar sig fram, och skapar olustkänslor, men alltid nedtonat och
relativt odramatiskt. De håller på att glida in i en allt mer
ytlig, vulgariserad och infantiliserad värld, där de känner sig
allt mindre hemmastadda.
En
vildkatt biter Sophie i handen, och intrigen kretsar kring hennes
rädsla för att det ska vara rabies. En rädsla som hon försöker
rationalisera och därför avstår hon i flera dagar från att ta en
stelkrampsspruta. Katten symboliserar det yttre hot som tar sig
uttryck också i en sten som kastas in genom ett fönster av
fientliga händer, eller i de hemlösa som syns utanför porten,
eller den nedskräpning som blir synlig överallt i samhället. Det
allt mer nedgångna och sjangserade samhället gestaltas i skarp
naturalistisk genomlysning, allra tydligast när paret äntligen gör
sitt sjukhusbesök.
Fox språk är genomarbetat, och arbetar hårt med nyanser. Det är ingen stil som vill imponera. Katten är en lyckad symbol för inkräktaren, genom att representera det vilda som till varje pris måste bortplockas från det civiliserade liv paret genomlever. Men att det sker till pris av äkthet märks när Sophie får ett telefonsamtal från en bekant, och låter den prydliga fasaden rämna och skriker invektiv åt bekantingen. Då biter hon ifrån liksom katten, om hon inte rentav till dels blivit katten – vild och farlig, den som gör oväntade utfall.
Världen
utanför dem håller på att braka samman – det är ett yttre kaos
som speglar en inre oordning. Ottos kompanjon Charlie har sagt upp
sig, vi förstår att han hatar Otto. Charlie besöker paret på
natten, går ut med Sophie och dricker – en sexuell stämning
infinner sig mellan dem, men Fox vill inte ge parets problem en så
enkel riktning. (Romanen innehåller dock en av de kusligaste
sexscener jag har läst: ett av flera exempel på hur Fox nästlar
sig in med sina formuleringar, där du tvingas läsa om, för du
tappar hakan ett par gånger medan du läser.) När Sophie i ett
kapitel minns en otrohetsaffär med Francis öppnas en lucka mot
lyckan, där hon lär känna extasens kursiverade ”åh!”
Det är samtidigt ett ångestladdat och smärtfullt kapitel, och
trots den ljusa erfarenheten förstärker det pessimismen som romanen
förmedlar.
Det
finns förutom Otto, sömnlöse missunnsamme Otto, ytterligare några
hatiska bifigurer, som den trötte läraren Leon. Civilisationen
befinner sig på ett sluttande plan. Det som trots det deppiga
innehållet skänker någon slags förtröstan är de epifanier som
Fox lägger in, som när Sophie plötsligt tänker på ett
barndomsminne, då hon genom en kudde upplever hur ett hästhår
sticks in i kinden: ”Hon lade handen mot kinden och rörde vid
stället där hästhåret hade stuckit henne och häpnade över
styrkan i detta minne som i det korta ögonblicket mellan en
inandning och en utandning förmådde utplåna avståndet mellan
sömnigt barn och utmattad vuxen, som om, tänkte hon, det hade tagit
henne alla dessa år att gå uppför trappan och krypa i säng.”
Språket
är alltså starkt realistiskt, och kan med sin pendling mellan
trivsel och obehag erinra om Raymond Carver, vars noveller är bra på
att fånga en liknande stämning, inte minst i den äktenskapliga
samvaron. Det är mycket dialog, bland det svåraste att översätta,
och därför är det glädjande att replikerna låter trovärdiga
också på svenska, att man kan föreställa sig människor yttra sig
ungefär så här.
Sammantaget
är det här det slags bok som är oansenlig medan du läser den, där
det storartade kommer till dig efteråt, med ett oförglömligt
intryck. Det är ett skickligt sätt att berätta, där det är som
att Fox infiltrerar sin historia och ger den en tyngd som den inte
tillåts ha i sin explicita form. Då hade den tyngts ned av sitt
innehåll – som det är nu räcker det med antydningarna och de
dunkla ställena, där du som läsare får aktivera din
slutledningsförmåga för att se de mönster som avtecknar sig.
(En
något kortare version också publicerad i Jönköpings-Posten 13/11)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.