Våren
1998 hade jag fått problem med ögat, lagom till slutet på mina fem
års universitetsstudier för att bli lärare. Vad jag då såg fram
mot var att byta den oerhört trista akademiska litteraturen
(”Didaktiska strövtåg” med mera) mot något som var bra på
riktigt. Men det enda jag klarade av var lyrik, så jag införskaffade
Edith Södergrans Samlade dikter för en spottstyver, en bok
jag minns att jag mestadels läste på diverse väntrum medan
läkekonsten ägnade drygt fyra veckor åt att lösa mitt smärtsamma
problem – ett minimalt hårstrå som frisören kvarlämnat i ögat.
Södergran
hade jag tidigare bara läst i små antologiportioner, eftersom jag
litade på det omdöme Mare Kandre fällt i en intervju, att den
finlandssvenska poeten var ”för mesig”. Sedan dess har jag lärt
mig att inte alltför ivrigt läsa intervjuer med favoritförfattare,
eller lyssna på dem i tv-programmet babel.
Samma
år som jag drabbades av Södergran läste Agnes hennes dikter i
Lukas Moodyssons film Fucking Åmål – hon hade samma
upplaga som jag, den lila med Per Åhlins omslag. Den som i höst
vill läsa Södergran kan välja och vraka mellan två nya
pocketböcker, antingen Bonniers svarta eller Atlantis vitröda. Den
senare följer den vetenskapliga utgåvan som utgavs i början av
90-talet.
Då
var Agneta Rahikainen en av redaktörerna. I somras gav hon ut boken
Kampen om Edith, som effektivt avfärdar några av de
seglivade myterna kring Södergran. Dels har det påståtts att hon
levde i fullständig isolering i Raivola, och dels att hon fick
uteslutande negativ kritik i tidningarna. I den här nya boken är
hon mindre av offer drabbat av sjukdom, och mer av levnadsglad och
pigg rebell.
För
det är ju så vi möter henne i dikterna, som en kaxig förebild som
låter sin röst rinna rätt in i framtiden. ”För mesig”?
Snarare den coolaste poeten som yttrat sig på svenska: ”Jag kan
sjunga hur jag vill. / För mig är allt oförlåtligt”, skriver
hon i en dikt där hon ger sig själv det queera namnet Orfeus, ur
samlingen Septemberlyran (1918), och ”Jag följer ingen lag.
Jag är lag i mig själv”, skriver hon i en dikt från samlingen
Framtidens skugga (1920).
Att
läsa Södergran innebär fortfarande att konfronteras med det
sublima, alltså det som är vackert på ett så storslaget sätt att
det blir farligt, men ändå nödvändigt. För ”utan skönhet
lever människan icke en sekund”, skriver hon i Rosenaltaret
(1919). Vi behöver sådana utmaningar för att inte verklighetens
hårda klang ska överge oss i kvävande stagnation.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.