Skräckfilmen
är en av mitt livs få konstanter. Under hela min uppväxt tog jag
därför del av vuxnas moralpanik över hur skadligt det är att
titta på våldsfilm, inte minst därför att hela videovåldsdebatten
slog till när jag var i exakt den ålder då jag började titta på
film på allvar. För att det var skadligt var en självklarhet,
något av den svenska mentalitetens über-konsensus. Vi hade en
filmcensur som var relativt flitig under 80-talet. Ann Katrin Agebäck
berättade i onsdagens DN, med anledning att hon uppnådde
pensionsålder, om hur hon som kanslichef på medierådet dagligen
såg kopiösa mängder porrfilm och våldsfilm, för att bedöma
censuren. I fredags hade Tobe Hoopers Motorsågsmassakern premiär på bio, 40 år efter att den gjordes, och knappt 30 år sedan den blev synonym med debatten om videovåld.
Boken
Våldsamma
fantasier. Studier i fiktionsvåldets funktion och attraktion
utges som nummer 2 i Kulturvetenskapliga skriftserien, av Karlstads
universitet. Magnus Ullén har i egenskap av redaktör samlat fyra
bidragsgivare – Andreas Jacobsson, Erik van Ooijen, Johan Wijkmark
och Sofia Wijkmark – som anlägger var sitt perspektiv på ämnet
medialt våld. Ullén talar om en estetisk hierarki med konsten
överst, underhållningen i mitten, och pornografin lägst. Det är
rimligt. Boken intresserar sig för alla delar av ko(n)stcirkeln.
Nyckelordet är titelns indelning i funktion
och attraktion.
I korthet: hur tillämpas våldet av betraktaren?
Ulléns
teoretiska text diskuterar det värde som ligger i avståndstagandet,
som kan kretsa kring förfasandet som ett sätt att njuta av att inte
njuta – det går tillbaka till åtminstone Carl David af Wirséns
aggressiva avvisande av Strindberg, där han gång på gång utsätter
sig för obehaget att läsa Strindbergs nyutkomna böcker, för att
informera läsekretsen om hur skadliga dessa är – för dem, vill
säga, eftersom han själv är immun. Samma argument kunde vändas
mot den filmcensur som var aktiv fram till 1995 (Scorseses Casino
är sista filmen de klippte i). Om film är så skadlig: hur kommer
det sig att vissa utvalda censorer kunde se kopiösa mängder farlig
film utan att få men för livet?
Boken
är av stort intresse för den som likt mig har doppat sina tår i
ämnet, för det är alltid en välsignelse att ta del av andras
mödor, andra som gjort sitt jobb. Här får vi veta en del om
snuffilmer, om splatter, om porr, ja till och med Kay Glans
legendariska term ”skräckel” dammas av (host!). I viss mån
ägnas mycket utrymme åt att berätta vad som ska göras – jo, jag
fattar, det är akademisk praxis, men jag behöver inte gilla allt i
det gebitet, på samma sätt som om jag gillar säg fotboll inte
måste tycka om helkroppstatueringar. Det är i vilket fall en
ambitiös bok som föredömligt bifogar noter, bibliografi,
filmografi, namnregister och sakregister. Det gör det till en
ovärderlig uppslagsbok.
Ett
intressant kapitel är Johan Wijkmarks text om tv-serier, och hur
kusligt det är att 24
började sändas bara två månader efter 9/11-katastrofen. Här
finns en briljant analys av protagonisten Jack Bauers sanktionerade
tortyrmetoder, som utmynnar i Dexters
osmakliga behandling av seriemördare som skojig underhållning
(något liknande gäller för den delen Breaking
Bad –
det är fan inget roligt med narkotika, bara misär). Att gulla med
det otäcka är något som görs bara av den som inte upplevt det
otäcka på riktigt. Genom serierna löper en obehaglig öga för
öga-mentalitet som jag inte heller kan förlika mig med.
Sofia
Wijkmark analyserar John Ajvide Lindqvists Lilla
stjärna
som en splatterroman, där hon bland annat visar att en anledning att
den fick så njugg kritik kan bero på att kritikerna inte är
särskilt insatta i ämnet, då den lånar splatterfilmens estetik.
En låg genre, som kritikerna inte kan förhålla sig till utan att
snörpa på munnen. Hallå, har inte gränsen mellan fin- och
fulkultur suddats ut? Kanske just därför finns det anledning för
kritiker att hävda värdet av det man känner igen som gammeldags
finkultur (allvarligt talat: när fick en diktsamling senast negativ
kritik?). Hon pläderar också för en läsning av Lilla
stjärna
som en ungdomsroman – det är tänkbart, och skulle antagligen ha
gett helt andra reaktioner hos kritikerna.
Skräckfilm
och porrfilm är ökända för att ge kvinnor begränsat
handlingsutrymme, men Erik van Ooijen visar i sin genomgång av
våldspornografi hur det iscensatta kan överskridas och röra sig
mot en realism som konventionell spelfilm inte kan uppnå. Till
försvar mot den gängse kritiken att porrfilm inte är på riktigt,
formuleras här ett implicit budskap att det är för
riktigt, med en paradoxal intimitet som följd. Med exempel från
kvinnors ansikten som visar äckel, förakt och tristess över vad
som måste utstås kan man se hur obehaget biter sig själv i
svansen, eller i ansiktet: ”Hos Max Hardcore utgör ansiktet på
sin höjd ett litet intermezzo, ett glapp i signifikationsmaskinens
hejdlösa stansning. Hos Duke Skywalker blir dess blottande snarare
ett eftersökt värde, en underjordisk resurs som kan tvingas till
ytan likt olja eller naturgas.”
Om
man hierarkiskt placerar pornografin lågt, kanske snuffilmen ska
vara ännu lägre. Ulléns avslutande genomgång av snuffgenren
diskuterar den utifrån 1800-talets realism, och även hur
Vietnamkrigets rapportering i tv kan ha fött behovet av ett mer
handfast fiktivt dödande – att snuff fortfarande är fiktion är
Ullén övertygad om, och jag tänker inte argumentera emot, då det
handlar mer om den långa bataljen mellan sanning och sannolikhet.
Genom att visa hur konsten blir verklig (kanske med tillägget:
”verklig”) och fullbordar sin utopiska idé om att kommentera
samhället sluter Ullén cirkeln i denna lättillgängliga bok som
trots sitt lättsamma tilltal ändå lyckas säga klargörande saker om det visuella våldets
attraktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.