At elske eller ikke at elske, Benny Andersen

Det är ett lite missvisande omslag på omslaget till Benny Andersens samlade kärleksdikter, utgivna under titeln At elske eller ikke at elske. En hand håller i ett rött hjärta, vilket strider mot tanken i en av de finurliga dikterna, där tanken om hjärtat som känslornas och kärlekens centrum vänds, med en presentation att redan de gamla renässansmänniskorna visste att allt sådant hör hemma i hjärnan. Men en hand som håller i en hjärna är kanske inte lika aptitligt?

Andersen är alltså dansk (alltså ej att förväxla med ett av ABBA-skäggen), född redan 1929: det är alltså som 85-åring har gör denna något av summering. ”Nye og gamle kærlighedsdigte”, lyder undertiteln, och de gamla dikterna är då från perioden 1962-2005, med tretton stycken nya dikter. Han har valt sina egna favoriter, och det har blivit en snygg samling som trots sitt ringa omfång visar rätt stor – om än inte bred – spridning, och ett någorlunda generöst urval.

Även om jag har min skepsis mot kärleksdikter kan jag uppskatta Andersens oftast nedtonade stämningslägen, som när han visar att det är i de enklaste ögonblicken kärleken är som mest av mirakel: ”Din hånd i min / og solen stråler af glæde / som et lille barn der har fået lov / til at være længere oppe.”

Min skepsis handlar mer om att de stunder av extas som poesin försöker nagla fast sällan håller i ett längre (för)lopp. Risken är att det storslagna kan te sig banalt för den utomstående, men Andersen undviker den fällan. De magnifika visionerna blänker gott och förhäxande för stunden, men falnar snabbt. Han har ändå skrivit fint om en Fröken Farlig (”Sabine”), och starkt om hur den som är svag kan vara stark.

Min favorit i boken är den långa spretiga ”Til en stærk kvinde”, där han balanserar farligt nära det insmickrande, men där känslorna blir så berörande just för att han kanske uppvaktar hjärnkänslorna: ”Jeg holder din arm / der løfter sig ud af tiden / som et hulemaleri / Jeg holder om din ryg / der slår et svaj / som et ekko af din ømhed / Jeg rører med min lyse hånd / ved din varme bløde hud / som er mørk / […] Når jeg nu kysser dig på munden / er det ikke for at lukke den / Når jeg nu holder dig fast / er det fordi jeg må slippe dig.” Lite som Tindersticks sång: ”If these arms were meant to hold you, they were never meant to pull you so tight”. (Kanske skillnaden mellan en Benny Andesen och en Benny Andersson inte är så stor som man i förstone tror.)

Andersens språk är nära det talspråkliga, vilket skapar fin direkthet i de situationer han förmedlar, i dikter som har bra balans mellan det som kan berättas och det som kan anas. Genom att ta in kärleken på snedden lyckas han skriva berörande om kärleken.Hans realism fångar in de nerhasade kläderna på golvet, tremånaderskoliken, liksom några naturbilder av typiskt skandinaviskt snitt (du vet, träd som viskar förtroligt till varandra). Kvinnorna växlar identitet, och några av de som gör starkast intryck förefaller ha varit drömda kvinnor, fantasier – något som stämmer med min uppfattning om upplevelsen som sekundär för kärlekspoeten. För allvarligt, vem kan skriva starkare om kärleken än den som inte fått fast den – som Stagnelius och Morrissey.