Sport. Poesi, prosa, noveller, [red] Peo Rask

Jag växte upp i Sportlandet, där sport var det allt överskuggande intresset, det enda normala intresset. Det krävdes en kompis som inte alls var intresserad för att bryta förbannelsen, för att få mig att inse det absurda i sportmänniskornas ständiga förutsättande att alla är lika intresserade av resultat och siffror, intresserade att älta matcher.

Det saknas inte skildringar av sport i litteraturen, på senare år tänker jag på Tom Malmqvists diktsamling Sudden Death, om macho-attityden inom ishockeyn, och Stefan Lindbergs novell ”I Gorans ögon”, om stackars Frans som blir proffs i Barcelona men mister sina färdigheter när lagkamraten Goran börjar publicera sig som poet. I boken Sport har Black Island Books samlat nio författares åsikt i ämnet, med redaktören Peo Rask som en av dem. Uppdraget har nog varit rätt fritt – åtminstone väljer författarna lite olika infallsvinklar, så som författare gärna gör. Det kunde ha blivit nio helt annorlunda texter – nio helt andra grenar – om det hade varit nio andra som skrivit.

Här saknas kända sportutövare i författarskrået – jag tänker på P.O. Enquist, höjdhopparen, Lena Andersson, skidåkaren, Björn Ranelid, fotbollsspelaren, och Ernst Brunner, boxaren (eller ishockeyspelaren, om det är någon skillnad). Jag tror inte det är någon tillfällighet att elitidrottare blir författare, då det rör sig om samma starka drivkraft, samma starka uthållighet, samma starka självkänsla – själv gav jag ju upp författarkarriären efter ett refuseringsbrev (som jag minns ordagrant), och någon elitnivå nådde jag aldrig i någon idrott. Det rör sig ändå om i stort sett idel kända namn, åtminstone för den som inte enbart följer de stora förlagens utgivning.

De väljer alltså olika ingångar i ämnet, men ofta är fantasin språngbrädan – trampetten – för deras syn på sport. Eric Fylkeson skriver om när han som barn bildar ett fotbollsslag av smått usel kvalitet, men som efter en bragdmatch vinner en bortamatch mot Norrköping, samtidigt som han fotograferar övergivna fotbollsplaner och samlar i en mapp under den pretentiösa titeln ”När friheten är på snabbesök”, och visar den för sin svensklärare: ”Men jag minns inget särskilt gensvar, mest oroliga blickar”, konstaterar han luttrat nu i efterhand.

Sport hör ju till barndomen. Så är det också för mig, som knappt kan äntra en idrottsplan utan att regrediera till barnet som svär och gråter och glömmer allt vad regler heter. Tänk på hur avskydd Christiano Ronaldo är i Sverige, för att han anses fuska med sina filmningar – vi hade under hela 80-talet en svensk, Glenn Strömberg, som filmade sig genom hela VM-kvalet till Italien 1990, vilket vi skämdes för men bara i smyg, då vi var så svältfödda på mästerskap för det svenska fotbollslandslaget.

Litteraturen är på låtsas, och sporten också: trots de allvarliga och bistra kommentatorerna och dito experterna och dito analytikerna är det en låtsasvärld, utan reellt inflytande på verkligheten. Fast Per-Eric Söder visar ändå med sin text hur idrott och politik hör ihop, något som antyds även i ett par andra skildringar ur boken.

Inte minst Ida Linde, vars dikt om en dödsskjutning på läktaren medan hon själv spelar en fotbollsmatch är bokens starkaste text. Lindes roman från i höstas, Norrut åker man för att dö, är en otroligt stark roman, och hon håller på att bli en betydande författare som här igen visar ett oväntat perspektiv på sitt tema, genom att visa idrotten som befriande kraft. Även Peo Rasks egna inslag är bra, absurda miniessäer om exempelvis ishockeyspel utan klubbor där man tävlar i att utdela flest hjärnskakningar på Coop Colosseum.

Petter Lindgren skriver också dikt, om ishockey, och den är väl halvbra, när han samlar referat från ett chattforum för AIK. Det visar om inte annat det absurda i att ta sitt lags framgång på allvar, eller hur tomt det låter när det rycks ur sitt sammanhang. Svensk supporterkultur har de senaste tjugo åren sneglat lite väl mycket på andra länders mer distanslösa förhållande till sina lag, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite smågulligt, tills man börjar tänka på att det finns de som tar sin kärlek för långt in i hatets uppmuntrande och farliga famn. Jag kan också tycka att det här engagemanget borde kunna kanaliseras i något mer konstruktivt eller vettigt i stället.

I Viktoriaparken i Kreuzberg, Berlin, finns en märklig staty av en boxare. Häromåret hade jag en dispyt med en alkis där. Nu får jag veta av Söder att boxaren är Johann Trollmann, en rom som avrättades i koncentrationsläger, efter att ha tävlat för Tyskland och stridit i deras Nazi-armé.

Det jag avskyr med idrott, eller det som gör mig så ambivalent, är hur vinnaren tar allt. Att komma tvåa är bara djävligt. Därför valde jag som tolvåring att åka skidor sämst i klassen (jag hade kommit tvåa året innan, så jag var inte helt talanglös), för att se det som en seger. Jag glömde bort att man då fick välja sist från prispodiet, så det enda som fanns kvar var kläder till en Barbie-docka.