Lilla Augustpriset 2014

Jag går från en konferens till en annan på jobbet, men är lite för tidig, måste vänta i tio minuter. Så medan de andra diskuterar ärenden som inte rör mig i ryggen sysselsätter jag mig med att läsa färdigt den novell som vann Lilla Augustpriset 2014, i den antologi som jag fick med mig från Augustgalan i måndags.

Mina förväntningar är lågt ställda. Principiellt brukar jag ha svårt för den typ av texter som nomineras, när jag tidigare har försökt läsa de här samlingarna. (Med undantag för 1998 års bok, då min elev Karin Kjellin blev nominerad.) Men något händer där i konferensrummet. När jag läser de sista två sidorna tappar jag andan eller om det är hakan, jag vet inte i vilken ordning. Min kollega I som också har läst novellen ser att det blänker i mina ögon – det är en så ny situation, hur gör man ens och vad säger man? – och hon blir förvånad att det finns något som ”till och med” jag kan bli berörd av.

Novellen är Matilda Villegas Bengtssons novell ”Orangeriet”. Hon vann i måndags, och blev förstås lika glad som pristagare i den här kategorin brukar bli. Och varför gråter jag när jag läser hennes novell?

Kanske för att den är så relativt ovanlig. Det är den kortaste novellen av de nominerade. Men även om juryn poängterar att det gemensamma för flera av bidragen är ensamhet som kan leda till möten är det i hennes novell skildrat med ett helt annat djup än i de övrigas. Som förstås är oförskämt välskrivna, men kanske så prydliga att man ibland längtar efter mer bus.

Den typen av bus ägnar sig Villegas Bengtsson åt, när hon gör sig skyldig till några kanske lite väl ungdomliga språkliga upptåg, som inledande versaler i varje ord, kanske en gång för ofta. En viss valpighet kan skönjas, men det kan också ursäktas. Betydligt mer imponerande är den ”När ingen ser mig”-anafor som bildar novellens ledmotiv, helt enkelt för att det är så snyggt gjort. Det allra mest imponerande är hur levande hennes huvudperson är, och hur hon lyckas skriva så oraffinerat utan att det blir banalt. Dock vill jag inte säga för mycket om innehållet, utan rekommenderar att du hittar fram till novellen själv (den finns att läsa här).

Inte heller vill jag lägga för stora förväntningar hos Matilda Villegas Bengtsson. Det här är en angelägen historia som hon har hittat en helt passande form åt, men det är en helt annan sak att bygga en karriär som författare. Lyra Ekström Lindbäck, som vann Lilla Augustpriset 2008, blev nominerad i år. Men man blir nominerad för en bra bok (hennes debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck tyckte jag ju inte alls om), och att skriva en sådan är ett (ännu) svårare uppdrag än att skriva en lyckad novell.

Som god tvåa i konkurrensen kanske man får säga att Annina Claessons lika finurliga novell ”Badrummet” kvalar in. Den är nästan lika drabbande, och använder en stilistisk finess som faktiskt fungerar, om än det kan bli nästan lite väl uttänkt. Den är berättad i baklänges ordning, och då förmedlar hon en sorg på ett nytt sätt som ändå blir igenkännbart.

Att en tjej skulle vinna priset var väntat. Till att börja med var fem av de sex nominerade tjejer. Under 2000-talet har fjorton tjejer och en kille vunnit Lilla Augustpriset. Bland de 44 nominerade sedan 2007 finns endast fem killar. Att skriva är svårt, men vad man kan säga om de här bidragen är att det ändå går att skriva bra som oetablerad. Ja, jag skulle nästan säga överraskande bra.