Jag sökte en poet och fann framtidens skugga

Våren 1998 hade jag fått problem med ögat, lagom till slutet på mina fem års universitetsstudier för att bli lärare. Vad jag då såg fram mot var att byta den oerhört trista akademiska litteraturen (”Didaktiska strövtåg” med mera) mot något som var bra på riktigt. Men det enda jag klarade av var lyrik, så jag införskaffade Edith Södergrans Samlade dikter för en spottstyver, en bok jag minns att jag mestadels läste på diverse väntrum medan läkekonsten ägnade drygt fyra veckor åt att lösa mitt smärtsamma problem – ett minimalt hårstrå som frisören kvarlämnat i ögat.

Södergran hade jag tidigare bara läst i små antologiportioner, eftersom jag litade på det omdöme Mare Kandre fällt i en intervju, att den finlandssvenska poeten var ”för mesig”. Sedan dess har jag lärt mig att inte alltför ivrigt läsa intervjuer med favoritförfattare, eller lyssna på dem i tv-programmet babel.

Samma år som jag drabbades av Södergran läste Agnes hennes dikter i Lukas Moodyssons film Fucking Åmål – hon hade samma upplaga som jag, den lila med Per Åhlins omslag. Den som i höst vill läsa Södergran kan välja och vraka mellan två nya pocketböcker, antingen Bonniers svarta eller Atlantis vitröda. Den senare följer den vetenskapliga utgåvan som utgavs i början av 90-talet.

Då var Agneta Rahikainen en av redaktörerna. I somras gav hon ut boken Kampen om Edith, som effektivt avfärdar några av de seglivade myterna kring Södergran. Dels har det påståtts att hon levde i fullständig isolering i Raivola, och dels att hon fick uteslutande negativ kritik i tidningarna. I den här nya boken är hon mindre av offer drabbat av sjukdom, och mer av levnadsglad och pigg rebell.

För det är ju så vi möter henne i dikterna, som en kaxig förebild som låter sin röst rinna rätt in i framtiden. ”För mesig”? Snarare den coolaste poeten som yttrat sig på svenska: ”Jag kan sjunga hur jag vill. / För mig är allt oförlåtligt”, skriver hon i en dikt där hon ger sig själv det queera namnet Orfeus, ur samlingen Septemberlyran (1918), och ”Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv”, skriver hon i en dikt från samlingen Framtidens skugga (1920).

Att läsa Södergran innebär fortfarande att konfronteras med det sublima, alltså det som är vackert på ett så storslaget sätt att det blir farligt, men ändå nödvändigt. För ”utan skönhet lever människan icke en sekund”, skriver hon i Rosenaltaret (1919). Vi behöver sådana utmaningar för att inte verklighetens hårda klang ska överge oss i kvävande stagnation.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2014)