När jag var barn
gjorde jag en eftermiddag i ordning nyponsoppa, som jag sedan la i
ett vattenbad för att kyla ned den, och hörde en smäll som kom
utifrån, ett ljud som jag inte kände igen. Jag gick ut på den
torra gräsmattan, och allting var tystare än annars. Jag gick in
och åt nyponsoppan, och fick senare höra att en tioårig tjej
blivit överkörd på vägen utanför vårt hus. När jag senare gick
dit låg en trasig cykel i diket, och i gruset låg blod, tjockt som
målarfärg. Sedan dess har jag inte kunnat äta nyponsoppa.
Något liknande
inträffar i Janet Frames debutroman Ugglor gråter, som
Modernista nu ger ut, i Marita Zonabends översättning. För när
flickan Francie dör i en brand på en soptipp bjuds syskonen på
sockerkaka med kummin av grannarna, och det lär bli svårt för dem
att ruska av sig minnet av de sockerkaksbitar som de smular sönder i
sina små nävar. Allra värst för den ena systern Daphne, som ser
hur ”sockerkakan sköt upp till en stor guldgul blomma som växte
upp genom taket och ännu högre än himlen, och Daphne såg den och
plockade ett av dess kronblad för att ta med sig hem i bilen.”
Ett exempel på hur
Frames bildspråk bygger broar mellan dröm och verklighet, när
fantasin läggs kind mot kind med vansinnet. Som vuxen läggs Daphne
in på mentalsjukhus – en erfarenhet hon som bekant delade med sin
författare, som skrevs ut när det visade sig att hennes noveller
fått ett litterärt pris. Av alla litteraturhistoriens mest kuriösa
människoöden hör Janet Frame till de mest kuriösa och gripande –
fint gestaltat av Jane Campion i filmen En ängel vid mitt bord,
som bygger på Frames självbiografiska svit böcker.
Det här är
litterärt, om fyra barn som lever fattiga, roar sig med att söka
efter fynd på en soptipp. Francie omkommer i en eld, och när vi
återser de tre överlevande syskonen som vuxna lider de av varsin
åkomma. Utöver den inspärrade Daphne är det Toby, som
stigmatiseras av sina epileptiska anfall, samt Theresa, vars tillvaro
som hemmafru hotas av att hon känner en närhet till den galenskap
som slukat Daphne, hon som sjunger från ”det döda rummet”,
sånger som kombinerar skönheten med sanningen. Frame skriver om
galenskapen med en förtrogenhet som kan påminna om Virginia Woolfs
identifikatoriska porträtt av den granatchockade Septimus Smith i
Mrs Dalloway.
Frames fantasi är
alltså av det egensinnigare slaget, och det här är en lysande
roman. Fantasin spinns vidare, liksom antänds och når allt högre i
poetisk lyskraft. Hon skildrar barnets värld helt enastående bra,
genom att bevara den förundran som barnet känner inför tillvaron.
Här är det också ett farligt ställe, en opålitlig omgivning, men
främst kanske ”underligt”: en underlighet de tar med sig som
vuxna, en oförmåga att riktigt handskas med tillvaron. De förblir
rädda, och maktlösa inför en verklighet som går sönder.
Det är också en
våldsam föreställningsvärld, och skeendet presenteras i ett
ursinnigt tempo. Ska man vara kritisk mot översättaren för något
är det enbart att titeln nog snarare refererar till ett skri än
till tårar: som vi känner igen från Frames tidigare översatta
böcker arbetar hon intertextuellt, skriver i intimt samarbete med
poesin. Titeln är en allusion på en av Ariels sånger i
Shakespeares Stormen: ”There I couch when owls do cry”. (Boken
som jag läste heter på svenska Ugglor gråter, men på Modernistas
hemsida uppges att den heter Hör du ugglorna? Jag har också sett titeln
Vid ugglors skri.)
Hela Frames roman är
just ett skri – ett skri mer av kamp än av förtvivlan. Den
behandlar något av liknande känslor som Faulkner tar upp i sin
roman Stormen och vreden. Även där en närmast incestuös
syskon-klan, och om det här är den döde Francie som är centrum
eller navet kring de andras olycka, var det ju där den försvunna
Caddy som är Faulkners likartade gestalt. Men främst finns likheten
i själva berättartempot och i den våldsamma atmosfären, liksom i
hur det som händer är obegripligt för de inblandade – hur
frustrationen tar sig utlopp i ett blint hämnande raseri.
Och
det är med en allusion till en dikt av William Blake en av Daphnes
sånger inleder romanen. En annan dikt av Blake, ”Infant Sorrow”,
kunde vara ett alternativt motto till romanens
persongalleri, de trasiga och skamfilade syskonen:
My
mother groaned, my father wept:
Into the dangerous world I
leapt,
Helpless, naked, piping loud,
Like a fiend hid in a
cloud.
Struggling
in my father's hands,
Striving against my swaddling-bands,
Bound
and weary, I thought best
To sulk upon my mother's breast.
Frame
skriver på tårna i den här romanen. Det är så otåligt skrivet
att hon ibland inte riktigt hinner med sig själv, men det är en
makalöst bra roman. Hon är ett gott exempel på litteraturens
terapeutiska funktion – ja, men också på att det kan ha varit en
välsignelse för henne som författare att hon hade en fantasi som
löpte så fritt, som på något sätt befinner sig steget före
hennes tanke – det åstadkommer något av ett unikt förhållande
när hon klarar av att låta saker stanna vid antydningar, att hon
lämnar allt outtalat och bevarar en mystik där de flesta andra
författare lockas till förklaringar och förtydliganden. Därför
blir Frame en författare som tål omläsningar.
Mycket bra skrivet, har inte läst, men vill det nu.
SvaraRaderaMen du, sista stycket i texten är ministil för mig, du har lagt det i samma storlek som citaten.
Sa korrläsaren. Igen ; )
Tack! Det är lättare - ibland - att skriva om nåt som är riktigt bra, och som sagt, fast jag hade läst Janet Frame tidigare, hade jag mer eller mindre glömt hur bra hon var och är. Ja, jag vet inte vad det är med typsnitten, det blir ibland så, och det var en anledning till att jag skippade gamla verktyget blogg.se, att det blev fult och olika storlek på inläggen, lite då och då. Nu har jag sett att det blir så här också! Jag har ändrat lite nu, så det kanske ser bättre ut. Allt blir bättre i firefox, dessutom! Nåväl!
SvaraRaderaEld Räv, absolut!
SvaraRadera