Om
du orkar läsa bara en självbiografisk skildring av otäcka
erfarenheter, se då till att den är skriven av Sofia Rapp
Johansson. När hon skriver om flickan Fija gör hon det makalöst
bra, och trots det hemska innehållet är det upplyftande läsning.
Med
sin debut Silverfisken
åstadkom Sofia Rapp Johansson något unikt inom svensk litteratur,
när hon blåste liv i den strömlinjeformade genren
misery lit genom att
skriva sin berättelse om det utsatta barnet ”Fialiten” på
barnspråk. Sexuella övergrepp kolliderade med barnsliga uttryck,
med intensivt resultat.
I
sin tredje bok Kyss mej
lycklig behåller hon sin
språkliga naivitet, och språket är en tillgång just eftersom det
är så olitterärt och trasigt. Här finns inget filter mellan det
som sker och hur det beskrivs, utan allt förmedlas rättframt, och
skakar om dig när du läser.
För
det är en kaotisk och ohygglig tillvaro som Fija genomlever, här i
de sena tonåren. Hon berusar sig med kyssar och droger, träffar en
man och lever perioder som hemlös och finansierar sitt uppehälle
med prostitution. Ett uppehälle som mest handlar om att bedöva sig
med drogerna.
Parets
kärleksrelation är dömd på förhand. Deras värld är för
solkig, hur mycket de än försöker sammangadda sig i ett uttalat
”vi mot normaliteten”. För det är just normaliteten som är det
enda som kan hjälpa Fia, när hon övergivs av först föräldrar
och senare samhället. Det här är en bok som handlar om ensamhet
mer än enbart om vidrighet.
Snusket
flåsar henne i nacken hela tiden. Det hon lärt sig från
vuxenvärlden är en ständig beredskap på överdjävlighet. Det är
ingen bok som bearbetar upplevelserna, utan är mer inriktad på att
skildra hur det känns. Därmed skapar hon en närhet till
händelserna.
Det
grälla omslaget signalerar ungdomsbok, och varför inte? Samtidigt
som det är en bok som undandrar sig alla kategoriseringar kan man
nog läsa den som en skruvad ungdomsbok i lyrisk form. Men den är
skrivet ur ett annat perspektiv än det förväntade: här finns
ingen ”knark är dåligt”-propaganda, utan Rapp Johansson skriver
utan att skylla ifrån sig, och inte heller vill hon överdriva
hemskheterna för att själv framstå som ömkansvärd.
Det
här är läsning som utmanar stereotyper om vem som är offer, och
hur svårt det är att hantera svåra erfarenheter. Protagonisten Fia
dras mot destruktivitet, samtidigt som hon har en överlevnadsinstinkt
som övervinner motgångarna. Därmed blir det upplyftande att läsa,
även när det som gestaltas är så otäckt att det blir tämligen
outhärdligt.
Att
läsa Silverfisken
var utmattande: sällan har jag känt mig så känslomässigt
urlakad, och något liknande händer även med Kyss
mej lycklig. Även här
är det en nedstigning i helvetet, och du får vara beredd på att
gnugga tårarna med nävar alldeles stela efter att ha varit
krampaktigt hållna flera timmar i sträck.
Det
intryck som dominerar då är ändå triumf, att du känner en
tacksamhet över att Rapp Johansson vinner kampen mot drogerna och de
otäckingar livet skickar i hennes väg.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2012. Läs också Tills skulderbladen blivit vingar.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.