Språkvetaren Lars Melin har på Newsmill skrivit en debattartikel där han raljerar kring några exempel på kultursidornas obegripliga språk, och får som förväntat medhåll från de "verklighetens folk" som Göran Hägglund och vår kulturminister brukar fjäska för.
Visserligen kan jag nog hålla med Melin om att somliga som skriver på kultursidorna gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt. Men - än sen! Det finns betydligt fler som drivs av idealet att vara begriplig, att vara professionell, att se sitt skrivande som en folkbildning.
Att skriva handlar om kommunikation - ja, men det handlar också om ett konstnärligt utövande. Det finns ju ingen konsensus kring begrepp som "god stil", och det vore förödande om alla strävade åt samma håll, hade samma stilistiska förebilder. Vad man kan hitta på kultursidorna är mångfalden, och det är något jag tycker är värt att bevara. Det finns olika metoder att förhålla sig till en läst text, för att ta ett exempel - recensioner. Det är utvecklande om någon går utanför den förväntade mallen.
Att skriva om litteratur är inget självspelande piano. Hur texten ser ut är beroende av olika faktorer. Ibland blir du provocerad av texten, ibland smickrad, ibland bara uttråkad - hur du väljer att förmedla din reaktion kan variera. Att kulturskribenter "skriver sämre" än andra kan jag inte hålla med om: dåligt skrivande tycker jag mig oftare finna i de texter som universiteten producerar, med en rundgång av referenser och teorier som gnuggas fram och nöts in absurdum. Där härskar i stort sett också en likformighet som gör att alla texter ser ut att ha skrivits av en och samma person, och egentligen har de väl också skrivits av samma akademiskt acklimatiserade textproducent.
Hellre då en text som tar både mig och sitt ämne på allvar, som vågar utmana och göra något som inte kan kalkyleras på förhand. Om vi hela tiden fortsätter att minska kraven, kräva allt enklare texter som ska förstås även av den som varken är insatt eller intresserad, då kan vi lika gärna överlåta allt utrymme åt idrott och schlagermusik.
Jag håller fullständigt med. Man läser kultursidor för att upptäcka något nytt och för att njuta av så välskrivna texter att man själv känner sig en smula smartare efteråt.
SvaraRaderaTack! Jag är ärligt talat rätt trött på alla som påstår att bra kultur är det bara när alla förstår. Det är så klart viktigt att det är som du säger; blanda enkelt och komplicerat, provocerande och bekräftande. Men vad hände med att kultur skulle vara något provocerande, något som krävde en arbetsinsats för att ta till sig? Det är alldeles för lite av den synen idag.
SvaraRaderaMm, just det där tugget att man inte hajar! Jaha? Lisbeth, jag tycker också det finns en poäng i att läsa sånt som är svårt, för att man kan lära sig något också, att det är sånt som utvecklar en som människa, att man inte bara behöver möta saker som man redan känner till.
SvaraRaderaEftersom jag jobbar i skolan: eleverna kan ibland säga, det här är för svårt - visst, jag kan respektera det, men det vore ju fruktansvärt om de förstod exakt ALLT vid en första kontakt.
Philip, jag tycker nog också att kultur behöver jobba med den aspekten. Som det är nu är det ett himla entreprenörstänkande, att det ska vara lönsamt. Problemet är att när "marknaden" kräver lönsamhet handlar det om förståelse från första stund, den enklaste typen av förståelse, och då blir allt utslätat, förenklat.
Jo, ni har säkert rätt allihopa men observera att det inledande citatet i Melins artikel kom från Aase Berg och hon är väl ändå i högsta grad fair game?
SvaraRaderaLitet kul att få räknas in bland "verklighetens folk" (kommenterade på Newsmill). Tyvärr har dock ännu ingen fjäskat för mig. Om Lena bjuder på tårta kommer jag på stört.
Nu är det ju lite orättvist att sno just det där från Berg, för jag tycker att hon är en kritiker som skriver på ett uppfriskande sätt: kaxigt, modigt, och med okonventionellt förhållningssätt till det lästa, och att hon verkligen uppfyller kriterierna för en rejält kritisk läsning, och gör det med en metodik som inte är uppgjord på förhand.
SvaraRaderaSedan finns ju skräckexempel hos alla, kanske.
En tårta - ja, gärna, mer än gärna, med kulturministern. What takes her so long?
Jag hörde Melin debattera sin position igår i radions P1. Han gjorde det ganska illa och mycket svävande. När han ombads exemplifiera nämnde han bl a "modernitet" som ett exempel på onödigt fikonspråk. Svårt att förstå vad han egentligen vill annat än att grymta lite magsurt för att han fått något till synes obegripligt för ögonen. Att Aase Bergs citat hör till de mer svårsmälta är en annan sak. Vore det inte bättre att gå i klinch med just det: Vad menar du? Vad betyder det här?
SvaraRaderaMm, dom som klagar på obegripligt språk har ofta ganska vaga exempel. Som kulturministern, som får huvudvärk av ordet kultur. Det handlar ju bara om vad man är intresserad av! Om man vill ta till sig något. När musiklärarna på min skola pratar använder de en massa ord som jag inte fattar - typ subdominant (?) - och det beror ju inte på att de är snobbar (enbart), utan på att de snackar så för att de andra vet vad de snackar om.
SvaraRadera