En
fransk roman om kärlek utmanar stereotypa föreställningar om
kärlek och vänskap. Den gör det på ett lite väl tillrättalagt
sätt, även om det finns utrymme för ett och annat igenkännande
fniss.
Förlaget
Sekwa har specialiserat sig på franska författare som är kvinnor,
och har med stor framgång lanserat en litteratur som utmärks av
böcker som varit smarta, spännande och mångsidiga. Nu presenteras
deras första manlige författare: David Foenkinos roman Nathallie
– en delikat historia. Som vanligt är översättningen
klanderfri – den här gången utförd av Sofia Strängberg från
Jönköping.
Tråkigt
nog överger förlaget sin tidigare snygga och enhetliga formgivning,
lockade av ett foto från en aktuell filmatisering med Audrey Tautou
i huvudrollen som den excentriska Nathalie. Tautou är bra på att
spela charmigt vilsen, med adekvat rynka mellan ögonbrynen, och inte
mycket mer.
Historien
är enkel: hon får jobb på ett svenskt företag i Paris, gifter sig
med en vacker man, lever ett trivsamt lyckligt liv, tills han en dag
blir överkörd av en bil och dör. Hennes chef börjar stöta på
henne, men hon verkar vara helt nöjd med att leva i celibat. Åren
går, hon förefaller nöjd.
Tills
hon kysser en anställd på företaget, svensken Markus, som är så
alldagligt presenterad att alla i omgivningen har svårt att förstå
vad hon ser hos honom. En snabb psykologisk slutsats skulle annars
handla om att det är en trygghet, att hon inte behöver riskera
något med Markus. Hon kan lätt avbryta allt engagemang då hon har
sådant överläge, helt enkelt för att han är out
of her league. Det
stämmer med personligheten hos Nathalie, att hon lever i stand
by-läge.
Tyvärr
är Foenkinos lite väl intresserad av att verkligen få oss att
förstå just hur vacker Nathalie är, och hur intetsägande Markus
är. Och schablonbilden om Sverige är inte heller så värst
klädsam, när den inte är direkt felaktig – att Sverige har
världens högsta självmordsstatistik, till exempel, när sanningen
är att den ligger på ett europeiskt genomsnitt, och att den till
skillnad från flera andra länder minskar för varje år.
Foenkinos
gör lite för mycket av att konstellationen Nathalie-Markus är
udda, för i verkligheten är det väl inte så märkvärdigt eller
sällsynt, att snygga kvinnor är tillsammans med tråkiga män? Den
spänning som inledningen bygger upp, om de ska vara vänner eller
bli ett par, upphör så småningom. Man börjar sympatisera med
Markus, tycka att han ska strunta i den veliga Nathalie, skaffa sig
ett liv på egen hand.
Förtjänsten
med boken är dess lågmälda humor. Foenkinos jobbar på med sina
vardagsiakttagelser som Fredrik Lindström brukar göra, med en
ständig beredskap för mysiga och muntra rön. De lustiga
anekdoterna är roande och slående. Här finns också uttryckliga
anspelningar till Woody Allen, men fransmannen har en bit kvar till
amerikanens neurotiska skratt, som alltid ljuder intill en avgrund.
Här
är det alltid trivsamt, städat och belevat – ungefär som
Foenkinos låter chefen beskriva den typiske svensken, som
konflikträdd, tråkig och lugn. Då säger jag som svensk: fan
heller!
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.