När jag läste
litteraturvetenskap nämnde en av mina lärare en gång Magnus
William-Olsson, att han i sina diktsamlingar har använt alla
existerande versmått, och så har han hittat på några egna också.
Jag tror att jag var den ende som hade läst William-Olsson, för
mina kurskamrater läste bara fantasy eller beatförfattare.
Att läsa
William-Olsson som litteraturvetare är ingen enkel match, då han
gärna går över den grekiska ån efter sitt vatten, och tja –
ibland känner jag mig dum och obildad. Det här är den första
boken i en ny serie av Ariel förlag i samarbete med det Fria
Seminariet i Litterär kritik som William-Olsson var med om att
starta för snart tio år sedan, som bland annat har gett oss den
ypperliga tidskriften Kritiker. Den sandgula boken heter
Läsningen föregår skriften.
William-Olssons idé
är att det är läsningen som skapar dikten, att först när orden
når läsaren etableras det där som vi kallar för poesi, eller med
hans ord, det versalt inledda ”Dikten”. Läsningen är kroppslig:
ja, för det är också så vi börjar läsa, enligt alla gängse
teorier, med den inlevelsefulla läsarten där kroppen är följsam –
en läsning som vi senare mister, enligt teoretikerna, något jag
vill bestrida, gärna med den här skribentens samtycke, som när han
förespråkar högläsning, för att upptäcka hur en text ska
läsas.
Det enhetliga och
det spretiga har getts lika gott utrymme i den här boken som samlar
några essäer skrivna under en längre tidsperiod. Systematik är
nog bra, och förvisso är William-Olsson rätt konsekvent i sitt
tänkande – han har ju gett ut en handfull liknande böcker
tidigare, och det får man nog säga, att få har varit lika nitiska
i sina försök att skriva engagerat om poesi. Här föreslår han
bland annat en affinitet mellan dikten och bönen, en tanke jag gärna
ställer upp på.
Också som poet är
han privat, och har blivit det mer och mer i sina senare samlingar.
Det är inte lätt att återge en bok av det här slaget, när han
resonerar om saker som Epikuros begrepp asōma,
typ ”okropp”, som leder in på hur William-Olsson uppfattar
”Dikten”: ”Efemär men likväl manifest”. För honom blir det
den kropp som uppstår under läsningen.
En kropp i
omvandling. Där utnyttjar han en vacker bild av Paul Zumthor, som
skriver att textens konnotativa nivå ”aldrig är densamma två
gånger; dess yta är jämförbar med sjöns vattenyta en blåsig
dag”. Till de andra begrepp jag introduceras i hör adynamis,
som här förklaras vara ”den potentialitet som inte övergår i
aktualitet när dikten realiseras, utan som förblir rörlig i sin
möjlighet.”
Läsaren ska vara
gränsöverskridande, förespråkar William-Olsson också: hen ska
vara voyeur, och hänsynslös, och girig. Dikten väntar på att bli
till, och reaktionen är inte given på förhand – ska inte
vara det. I verkligheten är poeten aldrig ”ingen”, med Ekelöfs
ord, utan snarare för mycket bärare av förutfattad mening, en
kavaj eller klänning av efterhängsna epitet. Som Jäderlund, ”den
obegripliga”. William-Olsson, han som skriver om ”lena anus”.
Drömmen vore att utplåna författarenamnet – men en pseduonym är
inte heller något alternativ, då det lika snart fylls av innehåll.
I en text redogör
för han ett experiement i en mellanstadieskola, där han lurar
eleverna att de är ”författare”, och därmed skriver de lysande
dikter. Så enkelt är det – nja … Men som läsare ska vi
eftersträva barnets förmåga att närma sig dikten förbehållslöst
och naivt – som det förtjusande barnet i Wordsworths dikt ”We
are Seven”, som får den vuxnes rationella tänkande att gå
överstyr när han vill ifrågasätta hennes känslomässiga
aritmetik.
Som
litteraturmänniska är Magnus William-Olsson både intresserad och
intressant, även om jag som sagt måste stångas med några av hans
tankar. Sådant kan också vara nyttigt! Ibland är han bara jobbig
att läsa, men ibland också helt förlösande. Han visar också att
det dunkelt skrivna kan bli det klarsynt lästa. Så blir hans
projekt ibland rentav frigörande: ”Det handlar alltså mindre om
att inte förstå än om att inte kunna.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.