Ugglor gråter, Janet Frame

När jag var barn gjorde jag en eftermiddag i ordning nyponsoppa, som jag sedan la i ett vattenbad för att kyla ned den, och hörde en smäll som kom utifrån, ett ljud som jag inte kände igen. Jag gick ut på den torra gräsmattan, och allting var tystare än annars. Jag gick in och åt nyponsoppan, och fick senare höra att en tioårig tjej blivit överkörd på vägen utanför vårt hus. När jag senare gick dit låg en trasig cykel i diket, och i gruset låg blod, tjockt som målarfärg. Sedan dess har jag inte kunnat äta nyponsoppa.

Något liknande inträffar i Janet Frames debutroman Ugglor gråter, som Modernista nu ger ut, i Marita Zonabends översättning. För när flickan Francie dör i en brand på en soptipp bjuds syskonen på sockerkaka med kummin av grannarna, och det lär bli svårt för dem att ruska av sig minnet av de sockerkaksbitar som de smular sönder i sina små nävar. Allra värst för den ena systern Daphne, som ser hur ”sockerkakan sköt upp till en stor guldgul blomma som växte upp genom taket och ännu högre än himlen, och Daphne såg den och plockade ett av dess kronblad för att ta med sig hem i bilen.”

Ett exempel på hur Frames bildspråk bygger broar mellan dröm och verklighet, när fantasin läggs kind mot kind med vansinnet. Som vuxen läggs Daphne in på mentalsjukhus – en erfarenhet hon som bekant delade med sin författare, som skrevs ut när det visade sig att hennes noveller fått ett litterärt pris. Av alla litteraturhistoriens mest kuriösa människoöden hör Janet Frame till de mest kuriösa och gripande – fint gestaltat av Jane Campion i filmen En ängel vid mitt bord, som bygger på Frames självbiografiska svit böcker.

Det här är litterärt, om fyra barn som lever fattiga, roar sig med att söka efter fynd på en soptipp. Francie omkommer i en eld, och när vi återser de tre överlevande syskonen som vuxna lider de av varsin åkomma. Utöver den inspärrade Daphne är det Toby, som stigmatiseras av sina epileptiska anfall, samt Theresa, vars tillvaro som hemmafru hotas av att hon känner en närhet till den galenskap som slukat Daphne, hon som sjunger från ”det döda rummet”, sånger som kombinerar skönheten med sanningen. Frame skriver om galenskapen med en förtrogenhet som kan påminna om Virginia Woolfs identifikatoriska porträtt av den granatchockade Septimus Smith i Mrs Dalloway.

Frames fantasi är alltså av det egensinnigare slaget, och det här är en lysande roman. Fantasin spinns vidare, liksom antänds och når allt högre i poetisk lyskraft. Hon skildrar barnets värld helt enastående bra, genom att bevara den förundran som barnet känner inför tillvaron. Här är det också ett farligt ställe, en opålitlig omgivning, men främst kanske ”underligt”: en underlighet de tar med sig som vuxna, en oförmåga att riktigt handskas med tillvaron. De förblir rädda, och maktlösa inför en verklighet som går sönder.

Det är också en våldsam föreställningsvärld, och skeendet presenteras i ett ursinnigt tempo. Ska man vara kritisk mot översättaren för något är det enbart att titeln nog snarare refererar till ett skri än till tårar: som vi känner igen från Frames tidigare översatta böcker arbetar hon intertextuellt, skriver i intimt samarbete med poesin. Titeln är en allusion på en av Ariels sånger i Shakespeares Stormen: ”There I couch when owls do cry”. (Boken som jag läste heter på svenska Ugglor gråter, men på Modernistas hemsida uppges att den heter Hör du ugglorna? Jag har också sett titeln Vid ugglors skri.) 

Hela Frames roman är just ett skri – ett skri mer av kamp än av förtvivlan. Den behandlar något av liknande känslor som Faulkner tar upp i sin roman Stormen och vreden. Även där en närmast incestuös syskon-klan, och om det här är den döde Francie som är centrum eller navet kring de andras olycka, var det ju där den försvunna Caddy som är Faulkners likartade gestalt. Men främst finns likheten i själva berättartempot och i den våldsamma atmosfären, liksom i hur det som händer är obegripligt för de inblandade – hur frustrationen tar sig utlopp i ett blint hämnande raseri.

Och det är med en allusion till en dikt av William Blake en av Daphnes sånger inleder romanen. En annan dikt av Blake, ”Infant Sorrow”, kunde vara ett alternativt motto till romanens persongalleri, de trasiga och skamfilade syskonen:

My mother groaned, my father wept:
     Into the dangerous world I leapt,
     Helpless, naked, piping loud,
     Like a fiend hid in a cloud.

Struggling in my father's hands,
     Striving against my swaddling-bands,
     Bound and weary, I thought best
     To sulk upon my mother's breast.

Frame skriver på tårna i den här romanen. Det är så otåligt skrivet att hon ibland inte riktigt hinner med sig själv, men det är en makalöst bra roman. Hon är ett gott exempel på litteraturens terapeutiska funktion – ja, men också på att det kan ha varit en välsignelse för henne som författare att hon hade en fantasi som löpte så fritt, som på något sätt befinner sig steget före hennes tanke – det åstadkommer något av ett unikt förhållande när hon klarar av att låta saker stanna vid antydningar, att hon lämnar allt outtalat och bevarar en mystik där de flesta andra författare lockas till förklaringar och förtydliganden. Därför blir Frame en författare som tål omläsningar.