När jag för drygt
tre år sedan läste Linus Gårdfeldts debut Men golvet har ingenmun reagerade jag på att den var så tunn, och i det avseendet
har inte mycket hänt nu till hans andra bok, Gråbergssång.
Även den är så kort att det är frågan om man ska kalla det för
diktsamling, det vedertagna begreppet, eller om man ska välja ett
något mindre ihärdigt ord, kanske – ”dikt”. För det är
oftast bara ett par rader per sida, meningar som varieras.
Det handlar återigen
om naturen: omslaget återger ett svartvitt foto, där ett bohag har
dumpats i en skog, med klädesplagg och burkar och – tragiskt nog –
en kudde ligger utspritt. Återigen: hur vi ska förhålla oss till
naturen, men mer utifrån en konkret realitet än mytisk eller
filosofisk uppfattning.
Att vara i naturen
innebär att bli natur. Att vara en del av det, något som är
svårare gjort än sagt, då naturen själv är så förbannat
ointresserad av oss. Det är som att den väntar ut oss: när vi är
där tillåts vi aldrig vara där fullständigt eller totalt, utan
det är alltid ett intrång, att vi gör det på andras villkor än
våra egna. Att vi bevakas av något som bara väntar på vår
blunder som ska avslöja oss.
Gårdfeldts landskap
är som staden förklädd till natur, att naturen finns även i det
som vi har civiliserat, gjort till kultur. I dikterna här, de
hyperkorta prosadikterna som bekänner sig mer till fragmentets
estetik än något annat, handlar det ändå om att höra ihop, att
det är vår enda utväg – vi måste söka gemenskap, även inför
det som stöter bort oss eller är likgiltigt.
Dikterna hör ihop,
ja, bildar en berättelse, i det korta formatet. Det är som en
godnattsaga, att högläsa för ett ännu icke läskunnigt barn. Se,
där är det någon som springer! Varför springer hen? Hm … är
det en skogsbrand? Människan reagerar ibland så himla instinktivt.
Allt håller på att försvinna för henne: dikterna visar en
strategi för överlevnad när undergången nalkas. Kalendern säger
att året är 2012, apokalypsen kommer i december, dags att samla
(jär)tecken, bunkra proviant och gräva skyddsgrop. Eller, som i
dikterna här, börja springa!
Då hon blir
djur(isk). I Gårdfeldts dikter finns en smygande
civilisationskritik, att vi omger oss med överflödet, att vi har
för mycket av allt, att vi har släppt in för mycket smuts och
skräp. Då ser jag också hans dikter som en motståndshandling: här
råder en språklig asketism som kan utgöra ett lockande alternativ,
att det går att utföra saker med en blygsammare gestik. Det är ett
projekt i avvikandets tecken, att säga nej till samtidens buller och
stök.
Som i riktigt bra
dikter håller Gårdfeldt på med områden som inte hanterar kunskap.
Här kan man inte ”veta” någonting, bara ana: bokens sista
mening lyder ”Jag vet inte.” Någon intertextualitet till
Frödings nedanförmänskliga visa med samma namn hittar jag initialt
inte, om det inte rör sig om samklangen, förmågan att uttrycka
naturen, där alltså människan är en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.