Miss Jean Brodies bästa år, Muriel Spark

När det handlar om diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.

Fast jag försöker låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst den här boken.

Enligt Andres Lokkos förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna, då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”, och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på taket är lite synd.

I den här berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare, som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola. Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett ”Brodie-gäng” av favoritelever.

Något som inte hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet” till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och skönhet.

Hon är en gränslös figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin plats.

Spark använder det dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare, och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin påhittade historia.

Vad hon har åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför konsekvenserna.