Nathalie – en delikat historia, David Foenkinos

En fransk roman om kärlek utmanar stereotypa föreställningar om kärlek och vänskap. Den gör det på ett lite väl tillrättalagt sätt, även om det finns utrymme för ett och annat igenkännande fniss.

Förlaget Sekwa har specialiserat sig på franska författare som är kvinnor, och har med stor framgång lanserat en litteratur som utmärks av böcker som varit smarta, spännande och mångsidiga. Nu presenteras deras första manlige författare: David Foenkinos roman Nathallie – en delikat historia. Som vanligt är översättningen klanderfri – den här gången utförd av Sofia Strängberg från Jönköping.

Tråkigt nog överger förlaget sin tidigare snygga och enhetliga formgivning, lockade av ett foto från en aktuell filmatisering med Audrey Tautou i huvudrollen som den excentriska Nathalie. Tautou är bra på att spela charmigt vilsen, med adekvat rynka mellan ögonbrynen, och inte mycket mer.

Historien är enkel: hon får jobb på ett svenskt företag i Paris, gifter sig med en vacker man, lever ett trivsamt lyckligt liv, tills han en dag blir överkörd av en bil och dör. Hennes chef börjar stöta på henne, men hon verkar vara helt nöjd med att leva i celibat. Åren går, hon förefaller nöjd.

Tills hon kysser en anställd på företaget, svensken Markus, som är så alldagligt presenterad att alla i omgivningen har svårt att förstå vad hon ser hos honom. En snabb psykologisk slutsats skulle annars handla om att det är en trygghet, att hon inte behöver riskera något med Markus. Hon kan lätt avbryta allt engagemang då hon har sådant överläge, helt enkelt för att han är out of her league. Det stämmer med personligheten hos Nathalie, att hon lever i stand by-läge.

Tyvärr är Foenkinos lite väl intresserad av att verkligen få oss att förstå just hur vacker Nathalie är, och hur intetsägande Markus är. Och schablonbilden om Sverige är inte heller så värst klädsam, när den inte är direkt felaktig – att Sverige har världens högsta självmordsstatistik, till exempel, när sanningen är att den ligger på ett europeiskt genomsnitt, och att den till skillnad från flera andra länder minskar för varje år.

Foenkinos gör lite för mycket av att konstellationen Nathalie-Markus är udda, för i verkligheten är det väl inte så märkvärdigt eller sällsynt, att snygga kvinnor är tillsammans med tråkiga män? Den spänning som inledningen bygger upp, om de ska vara vänner eller bli ett par, upphör så småningom. Man börjar sympatisera med Markus, tycka att han ska strunta i den veliga Nathalie, skaffa sig ett liv på egen hand.

Förtjänsten med boken är dess lågmälda humor. Foenkinos jobbar på med sina vardagsiakttagelser som Fredrik Lindström brukar göra, med en ständig beredskap för mysiga och muntra rön. De lustiga anekdoterna är roande och slående. Här finns också uttryckliga anspelningar till Woody Allen, men fransmannen har en bit kvar till amerikanens neurotiska skratt, som alltid ljuder intill en avgrund.

Här är det alltid trivsamt, städat och belevat – ungefär som Foenkinos låter chefen beskriva den typiske svensken, som konflikträdd, tråkig och lugn. Då säger jag som svensk: fan heller!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2012)