När det handlar om
diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper
käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man
helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga
på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när
Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig
drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby
Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.
Fast jag försöker
låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har
gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss
Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean
Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit
engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag
förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst
den här boken.
Enligt Andres Lokkos
förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna
klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning
från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna,
då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda
törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean
Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna
upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”,
och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på
taket är lite synd.
I den här
berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad
historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare,
som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola.
Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda
poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i
Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i
Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert
Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett
”Brodie-gäng” av favoritelever.
Något som inte
hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels
inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini
och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva
idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet”
till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och
skönhet.
Hon är en gränslös
figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi
och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon
paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget
synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin
plats.
Spark använder det
dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare,
och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter
att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter
som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin
påhittade historia.
Vad hon har
åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som
erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en
återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om
anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika
eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller
långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare
som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför
konsekvenserna.
Äh, jag tycker att det är lite fånigt att kräva att man ska ha läst det man pratar om - det räcker ju att man läst eller hört nånting om det. Man bör väl däremot kanske inte låtsas ha läst nåt man inte har: framträd sådan som man faktiskt är!
SvaraRaderaJag menar man är ju inte utsatt för samma typ av krav när det gäller exempelvis att kommentera samhällshändelser, dom upplever man bara genom nyhetsmedierna - absurt vore det om man skulle behöva skada nån för att få uttala sig om våldshandlingar!
Mm, jag menade nog att man är benägen att prata om böcker så länge det handlar om böcker man har läst, men pratar mindre tyst om det handlar om böcker man inte har läst. Som Joyce - sällan har jag hört så många som i år äntligen har bekänt att de INTE har läst hans Ulysses, men då säger de detta först efter att de har läst boken. (Samtliga dessa är recensenter.)
SvaraRaderaSå skönt att vara obildad! Jag hade ingen aning om denna titel och att man bör ha läst den, men jag blir nu intresserad. För övrigt HAR jag läst en bok av Muriel Spark en gång och jag gillade den verkligen jättemycket. Nu går jag och tittar i bokhyllan. Den hette Momento Mori och den var jättebra, minns jag; inte minst var det roligt och intressant att de viktiga personerna som agerade och drabbades osv alla var över 70 år. Så annorlunda det mesta av litteratur man läser som antingen handlar om barn, unga eller medelålders människor, men där den stora åldringsgruppen (demografiskt sett i välutvecklade länder) bara utgör rekvisita. Nästan bara, ska man väl säga. Åtminstone är det så att de äldre är levande människor bara som komplement och i förhållande till yngre människor. Allt det som pågår också i en äldre cohort av relationer, missförstånd, förhoppningar, kärlek, det kan inte jag erinra mig särskilt ofta gestaltat.
SvaraRaderaMm, och ännu mer så är det väl inom filmen! Men visst, det finns alternativ, en annan blick. Många som läser är dessutom äldre, och det är väl inte meningen att allt ska handla om att återuppliva gamla minnen?
SvaraRaderaNu slogs jag mest av likheten med filmen Cracks/Oskuldens tid, dvs att de som gjorde filmen sneglat en del på Sparks roman.
Great article.
SvaraRaderaAlso see my website :: perfumes baratos