Gråbergssång, Linus Gårdfeldt

När jag för drygt tre år sedan läste Linus Gårdfeldts debut Men golvet har ingenmun reagerade jag på att den var så tunn, och i det avseendet har inte mycket hänt nu till hans andra bok, Gråbergssång. Även den är så kort att det är frågan om man ska kalla det för diktsamling, det vedertagna begreppet, eller om man ska välja ett något mindre ihärdigt ord, kanske – ”dikt”. För det är oftast bara ett par rader per sida, meningar som varieras.

Det handlar återigen om naturen: omslaget återger ett svartvitt foto, där ett bohag har dumpats i en skog, med klädesplagg och burkar och – tragiskt nog – en kudde ligger utspritt. Återigen: hur vi ska förhålla oss till naturen, men mer utifrån en konkret realitet än mytisk eller filosofisk uppfattning.

Att vara i naturen innebär att bli natur. Att vara en del av det, något som är svårare gjort än sagt, då naturen själv är så förbannat ointresserad av oss. Det är som att den väntar ut oss: när vi är där tillåts vi aldrig vara där fullständigt eller totalt, utan det är alltid ett intrång, att vi gör det på andras villkor än våra egna. Att vi bevakas av något som bara väntar på vår blunder som ska avslöja oss.

Gårdfeldts landskap är som staden förklädd till natur, att naturen finns även i det som vi har civiliserat, gjort till kultur. I dikterna här, de hyperkorta prosadikterna som bekänner sig mer till fragmentets estetik än något annat, handlar det ändå om att höra ihop, att det är vår enda utväg – vi måste söka gemenskap, även inför det som stöter bort oss eller är likgiltigt.

Dikterna hör ihop, ja, bildar en berättelse, i det korta formatet. Det är som en godnattsaga, att högläsa för ett ännu icke läskunnigt barn. Se, där är det någon som springer! Varför springer hen? Hm … är det en skogsbrand? Människan reagerar ibland så himla instinktivt. Allt håller på att försvinna för henne: dikterna visar en strategi för överlevnad när undergången nalkas. Kalendern säger att året är 2012, apokalypsen kommer i december, dags att samla (jär)tecken, bunkra proviant och gräva skyddsgrop. Eller, som i dikterna här, börja springa!

Då hon blir djur(isk). I Gårdfeldts dikter finns en smygande civilisationskritik, att vi omger oss med överflödet, att vi har för mycket av allt, att vi har släppt in för mycket smuts och skräp. Då ser jag också hans dikter som en motståndshandling: här råder en språklig asketism som kan utgöra ett lockande alternativ, att det går att utföra saker med en blygsammare gestik. Det är ett projekt i avvikandets tecken, att säga nej till samtidens buller och stök.

Som i riktigt bra dikter håller Gårdfeldt på med områden som inte hanterar kunskap. Här kan man inte ”veta” någonting, bara ana: bokens sista mening lyder ”Jag vet inte.” Någon intertextualitet till Frödings nedanförmänskliga visa med samma namn hittar jag initialt inte, om det inte rör sig om samklangen, förmågan att uttrycka naturen, där alltså människan är en del.