I DN skriver Sjón om Valerie Solanas bok Scum Manifest - ja, det är förordet till en dansk utgåva. Sjón skriver engagerat och inkännande - ett lika bra förord som Sara Stridsbergs till den svenska. Jag har länge velat - velat skriva, velat, men viljan har inte velat, så jag har velat - velat skriva om Turteaterns uppsättning av dramatiseringen av Solanas text, och den efterföljande debatten, som verkligen har gått i de mest upptrampade fotspåren. Dessutom fick jag en släng av kommentatorssleven när jag förra året skrev om Modernistas nyutgåva av boken, och känner mig inte redo för att använda samma argument en gång till. Sjón förtydligar fint hur hela Solanas projekt kan placeras i en tradition, där man inte behöver gå så långt som till medeltidens karnevalskultur, utan, för att bara nämna ett fåtal titlar, Swifts "Ett anspråkslöst förslag", Lautréamonts Maldorors sånger och Burroughs Den nakna lunchen, alltså kanoniserade manliga texter som också gör anspråk på att beskriva en värld utifrån sina helt egna förutsättningar. För det hon gör är ju bara att vända på de givna premisserna. Och en kvinna som skrattar är förstås hotfullt för mannen - för det betyder att det finns något att skratta åt.
(Bilden: ser det här ut som en manshatare?)
(Bilden: ser det här ut som en manshatare?)
Ja det gör det!
SvaraRaderaFacit!
SvaraRaderaTycker inte att man kan se SCUM som ett satiriskt projekt på det sättet; det finns aldrig någon distans mellan det våld (mot män, samt mot kvinnor som "inte ställer upp på SCUM") manifestet uttalat kräver och den röst som kommer till tals. Solanas syftar till ett läge där personlighet, språk, handling och 'feministisk moral' har smitts samman till ett enda ting, ett vapen, och sedan alltid förblir förenade, och detta utgör egentligen en totalitär ansats; den syftar till att driva bort alla motsägelser, all tvekan, all tvetydighet. För alltid.
SvaraRaderaDet finns ingen svävning mellan röst och uttalad intention i SCUM-manifestet. Hon menar i princip det hon säger, i stort sett bokstavligt: alla män ska kastreras och dödas eller åtminstone tvingas avstå från en egen vilja, från rätten att förhålla sig till sitt kön, sin sexualitet, till sin värld, till andra, förhålla sig till detta på eget bevåg. På sina håll i den amerikanska kvinnorörelse som var samtida med Solanas drömde man också bokstavligen om jungfrufödelse, partenogenes, som ett sätt att slippa männens roll i fortplantningen. Idag satsar man istället på insemination och provrörsbefrukltning; jag har inget emot insemination om det är motiverat utifrån en medicinsk eller social situation, men det är oroande när det ses som ett ideologiskt statement och något som borde vara normalt.
Och det som stör debatten om SCUM här hemma är ju att de rätt breda (ny-)feministiska skikt som backar upp manifestet inte alls vill se det som metaforiskt - Sara Stridsbergs förord kan inte läsas som något annat än att texten ska användas programmatiskt, inte heller om man diskuterar det i skolan som en tung och klassikerstämplad text om förtryck och motstånd - men heller inte vill ta någon debatt om det. Man säger helt enkelt: om du inte älskar SCUM så hatar du kvinnor, punkt. Vilket näst efter antisemit eller shiamuslim är det värsta någon kan tillvitas i dagens värld. Det är som att kräva at vi ska diskutera flygande tefat.
Jo, fast det hon gör är ju också att vända på allt, visa hur absurt det är med all form av könsförtryck, för säga vad man vill, det är mannen som har dikterat villkoren. Sedan kan lämplighet alltid diskuteras, liksom hur man håller god ton och så - fast en av de saker jag tänkte på var Helen Zahavis bok Dirty Weekend, hur den illustrerade tesen att när en svag människa slår tillbaka - då slår hon hårt. Det är djävligt ruttet vatten som har runnit under bron så att säga, i Solanas fall ...
SvaraRaderaDirty Weekend kan läsas som satir skulle jag tro - har inte läst den själv, hört en bit uppläst - men SCUM-mnaifestet tillvitar alla män, personligen, en för alla och alla för en, att de är till fullo ansvariga för våldtäkt och mord och allt dåligt i världen för att de är just MÄN. Det finns inget som helst försök att diskutera eller sätta i perspektiv, hon mytologiserar bara. Och i grunden verkar Sjòns artikel lida av samma sak (inte minst genom dess totala uppbackning, in blanco, av Solanas och hennes text).
SvaraRaderaNär Chinua Achebe, den nigerianske förf, upptäckte att Conrads Heart of D var en kanonisk text i västerlandet blev han ursinnig, och skrev på slutet av 70-talet en ursinnig och hätsk text där han inte spar på de riktigt hotfulla orden, och Lagercrantz menar i sin bok om Conrads kortroman att han fasar för vad som händer när Achebes människa tar makten. Men jag kan förstå Achebe, och varför han skriver som han gör, liksom jag kan förstå varför Solanas skriver som hon gör, varför hon måste skriva så här. Nåja!
SvaraRadera