Mer värdigt än färdigt

Ser det här ut som en vinnare - - -

När jag läste Carolina Fredrikssons debutroman Flod tyckte jag väl att den var lite så där. Det var svårt att inte tänka bort Mare Kandre, så svårt att det blev närapå löjeväckande - med namnen på karaktärerna, med atmosfären, med språket, allt det där karga, och så barnskildringen. Allt var en karbonkopia på Kandres stil, och sådant kan man antingen bli förbannad på, tycka att det är slött och enkelt, eller stillsamt acceptera, tycka att det är fint. Själv lutar jag nog åt att det är ett tecken på försämring, att det inte blir lika bra som originalet heller. Jurygruppen för 10-tal tycker annorlunda, och ger sitt Mare Kandre-pris till Carolina Fredriksson. Eller så tycker de precis som jag. En värdig vinnare mer än en färdig vinnare. (Det verkar inte stå på deras hemsida ännu. I gengäld en lång motivering, nästan misstänkt lång: ”För att hon på ett återhållsamt, rytmiskt språk lyckas förankra sin berättelse realistiskt på en obestämd plats i en obestämbar tid, och samtidigt göra den surrealistiskt drömartad och dystopisk. Med koncentration i det korthuggna språket gestaltar hon barns verklighet och utsatthet i en outhärdlig vardag, konsekvent skildrad ur barnets perspektiv och på barnets villkor. Den arkitektoniskt detaljrikt beskrivna bron bildar ramen för berättelsen, men genom de knappa, karga replikerna och en söndertummad gammal atlas kan barnen också förflyttas från det grymma livet under bron till en ljusare, mer sagolik värld. Författaren skriver lika knivskarpt som sinnligt fram barnets kraft att med fantasins hjälp skapa sitt eget universum, mer uthärdligt än den värld barnet hamnat i.”)