Amulett, Robert Bolaño

En av senare års mest välförtjänt uppmärksammade författare, Robert Bolaño, fick i fjol sin 2666 äntligen översatt till svenska av Lena E. Heyman: en vindlande bok, en fantastisk bok, nästan totalitär i sina anspråk. Men jag kände mig mest matt efter att ha läst den, fortfarande inte helt övertygad om författarens storhet, hur fascinerat fantastiskt det än var att läsa den.

Kanske hans mindre anspråksfulla Amulett skulle falla mig mer på läppen: jag har för mig att några svenska recensenter påpekade att den som räds det stora äventyret 2666 (eller den nästan lika mäktiga De vilda detektiverna, för den delen), med fördel kan inleda sin bekantskap med den här ouvertyren till hans mer symfoniska romaner. Jag har också för mig att just Amulett ingår i IB:s Prescribed List of Works in Translation, så rent hypotetiskt är det en bok som kommer att ingå i min undervisning om något år eller så.

Fast, då borde jag ha blivit mer begeistrad. Bolaño har ett helt personligt tonfall, präglat lika mycket av uråldrig disträ professor som knivskarp lillgammal student, med åtskilligt att bevisa i det andra fallet, och med ofantlig lärdom att falla tillbaka på i det förra fallet. I läsningen skapas en stämning mellan de två tonlägena, som griper tag. Fascinerande? Ja, mycket.

Det kan sägas vara en nyckelroman – åtminstone misstänker jag att de otaliga poetnamn som nämns har några verkliga förlagor. Men jag saknar nycklar till Mexikos litterära liv i slutet av 1900-talet (romanen är från 1999). Ett argument som brukar föras fram mot Dante – det lönlösa i att läsa Den gudomliga komedin – är att vi inte känner de fiender Dante placerar i Inferno. Men det är ett tamt argument – givetvis går det att läsa hans bok utan att snegla på facit i fotnoterna, och givetvis kan jag med behållning läsa Amulett utan att googla fram de verklighetens människor Bolaño skriver om.

På toaletten på humanistiska fakulteten låser sig Auxilio Lacouture in när polisen och armén stormar universitetet, i september 1968. Hon blir kvar där i närmare två veckor, med trosorna nere vid fotknölarna, med en diktsamling av ”Pedro Garfia” i knät, och hon minns sin tillvaro som extramorsa åt de mexikanska poeterna.

Men hon minns inte bara bakåt – ja, bakåt minns hon opålitligt, tveksamt, eftersom minnet är lömskt och svekfullt – utan hon minns också framåt, mot senare händelser i livet – och i en oförglömlig visionär scen minns hon också ödet för många olika författare under 2000- och 2100-talet.

Yrar hon? Minns hon på riktigt? Bolaño skriver spefullt. Med ett politiskt ursinne som på något sätt inte är av denna världen tecknar han en prognos över det mexikanska samhället. Här finns en ledtråd till den kryptiska siffran 2666, en ledtråd av både bildlig och bokstavlig karaktär: en bokstavlig tråd till den större romanen.

Som beskrivning till Amulett kanske man kan säga att den är en politisk skräckbok. En bok om förtryck, om rädsla, om överlevnad. En ond saga om en ond tid, en ond värld. Vi som har läst 2666 förstår att världen sällan är så ond som Bolaño föreställer sig den.

Översättning är något av det svåraste och otacksammaste som finns. Översättarna är litteraturens verkliga grovjobbare – gruvarbetare som i det fördolda uträttar behjärtansvärda insatser. Någon gång tillåts de stiga upp i solljuset och få mer än pliktskyldiga klappar på axeln – Sture Linnér, Ingvar Björkeson, Anders Bodegård, vad vore min bildning utan er hjälp! – och Lena E. Heyman fick det nyinstiftade Författarförbundets pris som ”Årets översättning” för sitt arbete med 2666. Jag kan ibland också känna tacksamhet över att tillhöra ett så litet språkområde som svenskan – eftersom det tvingar oss att bli beroende av avgörande översättningar. I England och USA klagas det ofta på att de blir inskränkta av att nästan uteslutande läsa inhemsk litteratur. Vilket man också kan förstå att de gör – läser inhemskt, alltså, av kvantitativa orsaker delvis, eftersom utgivningen är så omfattande (och med förlov sagt, ofta av kvalitativa orsaker, då det finns så många som skriver så bra, relativt sett).

Alltså: tack Bonniers, tack Lena E. Heyman, tack Roberto Bolaño. Tack också Nina Ulmaja, för de fina omslagen. Jag tänker inte ansöka om medlemskap i R.B.s fan club, men jag tänker definitivt fortsätta läsa böcker av honom, så länge de är så här bra.