Livskälla ur döden sprungen, Johann Wolfgang von Goethe

Dostojevskij lär vid ett tillfälle ha sagt att alla ryska författare har krupit fram ur Gogols kappa, och jag är tämligen övertygad om att när man skakar Goethes rock ramlar det ned den hela tyska litteraturen. Det tyska är synonymt med Goethe – och som sådan kan han ha en lite skräckinjagande effekt: det är ingen författare jag drömmer om att få träffa och småsnacka med.

Goethe är en gigantisk och mångsidig föregångare att förhålla sig till. På visst avstånd kan han te sig något mindre förfärlig, men fortfarande lite otäck – därför är jag tacksam till förlaget ellerströms avdramatiseringsarbete när de ger sin utgåva med Augstin Mannerheims tolkningar, Livskälla ur döden sprungen (årets bästa titel), en okontroversiell rosa färgsättning. Mannerheim dog för tre månader sedan, och hann alltså precis färdigställa den här vackra volymen dikter.

Kommentarsdelen är fint utförd också, där han friskt vågat tar heder och ära ur Viktor Rydbergs hexameter. Urvalet har mer präglingen av det personligt upplevda än en gretatest hits eller best of. Givetvis finns ändå utrymme för den lilla ”Vandrarens nattsång”, som har lockat snart sagt alla som intresserat sig för tyskspråkig poesi: i Studentlitteraturs antologi Texter från Sapfo till Strindberg listades tolv av dessa, inklusive Mannerheims. Vad som föredras är väl en smaksak, om det är Snoilskys, Heidenstams, Bo Bergmans, eller Anders Österlings, kanske - det är nog också en generationsfråga. Jag har inget direkt att invända mot hans tillskott. Google translate gör sitt bästa, och tar sig bara marginellt mer rättigheter för att modernisera eller politisera dikten: ”Framför allt toppmöten / Är vila, / I alla trädtopparna / Hör du / Knappast ett andetag; / Fåglarna i skogen. / Vänta bara, snart / Reposest dig också.”

En översättning ska hitta ett idiom som dels ligger nära originalets, för att hjälpa läsaren att komma nära dess ursprungliga tonfall, och dels hitta ett svenskt tonfall som klarar av att besegra all inhemsk bråte: med Mannerheims ord, låta (som) Goethe på ett språk som kännetecknas av fraser som låter Ekelöf, Bellman, Fröding. När Mannerheim lyckas, då överträffar han mina tidigare upplevelser av Goethe på detta språk – svenska – färgat av så många andras färgstarka idiom. Dikten ”Fästmannen” kunde för övrigt ha skrivits av Fröding, eller borde ha skrivits av (en lyckligare Fröding), tycker jag när jag läser den här översättningen.

Jag tycker också mycket om översättningen av den förtjusande dikten ”Andarnas sång över vattnen”, där Karl-Erik Forsslund, som annars är en skicklig översättare, inte lyckades fånga de flytande flyktiga i originalet: ”Im flachen Bette / Schelicht er das Wiesental hin, / Und in dem glatten See / Weiden ihr Antlitz / Alle Gestirne.” Forsslund: ”I grunda bädden / Glider han fram genom daln, / Och i den blanka sjön / Stjärnorna sina / Anleten skölja.” Och så Mannerheim: ”I flacka bädden / glider den dalsänkan hän / och i den blanka sjön / gläds åt sin anblick / alla stjärnor.” Det är en tolkning som lägger sig närmare originalet, med full koncentration på att bevara det lyriska, och det kännetecknar åtskilligt i den här boken: ett lika noggrant som kärleksfullt arbete. Något liknande gäller för dikten ”Salig längtan”, som Mannerhim tolkade första gången redan 1943, som en replik till Karin Boyes förslag: mer bokstavstroget, men också mer lyriskt, hos Mannerheim.

Goethe är en poet som känner starkt: en känsloknarkare. Han går in i känslan, som för att sluka den, för att undvika att själv slukas. Det är längtansdikter mest hela tiden: även Goethe drabbades av missmodets osköna stunder, och det är en stor anledning att läsa honom. Alltså inte bara eller enbart för hans intelligens, hans kloka och insiktsfulla tankar, utan också för att han visar mänskliga sidor, där känslorna kommer till uttryck på ett ypperligt sätt. Goethe hittar aldrig sin vilopuls.

Ett knippe Mignon-dikter ur romanen Wilhelm Meisters läroår hör till de självklara höjdpunkterna. Nu skulle jag kanske i några av tolkningarna ha föredragit något mindre av arkaismer, speciellt med tanke på den eventuella framtid som kan intressera sig för Goethe. Här ter de sig lite malplacerade, som anakronismer trots att dikterna alltså skrevs för två hundra år sedan eller mer. Översättning av dikter kan liknas med översättning av teaterpjäser: det ska kunna uttalas med trovärdighet, och oftast är tolkningarna här trots allt av det slaget att de kan läsas högt.

Det är inte bara en fråga om ordval, utan om vissa tonfall, som hör till sitt årtionde: lyssna på ett tv-program från 70-talet – även om du kan sortera alla orden med exakthet, är det något som låter exotiskt och främmande, och det är likadant med vissa översättningar, och kanske därför åldras de snabbare och mer drastiskt än originaltexterna.

I boken finns några av Goethes mer kända stycken, några av de mer bortglömda, och några som bara är totalt drabbande, som den lilla ”Ungdomsminne”:

”HAN

Säg minns du än den vaknatt

vi sökte nå varann?

HON

Då såg jag vad jag saknat

var dag tills dig jag fann.

HAN

På tu man hand och vandra,

vad jag än gläds därvid.

HON

Vi missförstod varandra,

det var en vacker tid.”