När det goda humöret tillåts dominera en författares tonfall, då kan utfallet bli lika lyckosamt som i Horace Engdahls aforismer. Men det är ett gott humör som samtidigt präglas av vemod, och att ta del av denna dialog mellan det muntra och det nedstämda är oerhört uppiggande.
En av fördelarna med att Svenska Akademien ersatte Horace Engdahl som ständig sekreterare var att han nu får tid att skriva: första resultatet är samlingen Cigaretten efteråt, som är en bok som tar vid efter boken Meteorer från 1999. Det är återkomsten av en saknad röst.
Engdahl är ingen skarp eller originell tänkare, men han uttrycker sig alltid skarpt och originellt. Framför allt är han en duktig läsare, som otvunget resonerar med litteraturhistoriens storheter.
En vanlig missuppfattning är väl att Engdahl – eller ”Horace” som han blivit med en viss del av det svenska folket – är en tråkmåns, en torrt tillknäppt person. Men det är synd om de läsare som inte unnar sig glädjen i att läsa de här roligheterna.
Otaliga gånger skrockar jag under läsningen, åt eleganta utfall, diskreta pikar träffsäkert riktade mot vår tids löjligheter. Det är en genomskådande klarsynthet som dikterar, framförd med en stilkänsla av ovanligt snitt. Elakheten är som kniven, farligast när den är så vass att du inte ens uppfattar att du skär dig på den:
”När intellektuella skriver om fotboll och matlagning och andra folkliga ämnen är det som när kungar fordom reste under antaget namn för att slippa den vanliga ståten men blev upprörda om inte deras inkognito genomskådades.”
En av de saker han förfäktar här är att kritikern ska läsa med kärleksfull blick, med engagemang. Och det är lätt att förälska sig i Engdahls fyndigt formulerade fragment, hans kvicka klokheter om litteratur och konst.
Cigaretten efteråt bildar så småningom porträttet av sin skapare, vars konturer framträder allt tydligare. Därmed blir boken embryot till en självbiografi, som andas fram i subtila antydningar. Vi får se en smått ledsen man, som åbäkar sig, då han vet att det är vad man förväntas göra.
Han skriver förtjänstfullt om hur åsikter ska presenteras, om skillnaden mellan att påstå och att anse något, liksom mellan beundran och avund. Allt är präglat av en nedstämdhet, en medvetenhet om att hans tillvaro i någon mån räknas till solitären. För att ta bara ett exempel: han gillar inte tv-serien ”Mad Men”, en given biljett till ett utanförskap.
Att läsa hans bok blir något av samma upplevelse som att se filmen ”I huvudet på John Malkovich”, där kontorsråttan Craig hittade en portal till den kända skådespelarens hjärna, magnifikt självupptagen och narcissistisk. ”I huvudet på Horace Engdahl” visar en man som i huvudsak tvivlar på sig själv, som ser sin gärning som ett misslyckande, som någon som inte riktigt blivit vad han ämnade uträtta.
Att läsa Horace Engdahl är att ta del av ett temperament vid sidan av det gängse kulturklimatet. Ett avsnitt kallar han här ”Reaktionära betraktelser”, liksom för att föregå kritiken. Själv kan jag tycka att så länge de reaktionära är så här pigga och engagerade, då vill jag ha fler av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.