Handlingarna, Ulf Karl Olov Nilsson

På relativt kort tid har det nystartade förlaget Drucksache etablerat sig som ett vitalt tillskott i litteraturutgivningen, också som en påminnelse om att man inte visste vad man saknade förrän man ställs inför det. Det har varit Pär Thörns helskumma alfabetisering av Strindbergs Röda rummet, Lotta Lotass originella fjärrskriftsremsa och Leif Holmstrands och Jonas Örtemarks udda hybridbiografi om konstnären Henry Darger. Som konsekvent röd tråd har fantasin löpt obehindrat.

Och nu alltså en märklig bok av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), Handlingarna, förpackad på ett sätt som liknar de där bruna kuverten för internpost som används i större företag och kommunala inrättningar. Internpost: en snillrik illustration till poesin som en intern angelägenhet. Omslaget är också en trompe l'oeil, som sänder nostalgiska rysningar längs ryggraden, skickar mig till en förhistorisk tid utan e-post …

Det är skrivet i dialog med det frostensonska verbhjärtat som slog och slog i Joner: ”talet ska vandra / Verbet ska driva rakt in till det hjärtat tills det hejdar / allt flöde”. Nilsson låter allt bli verb: länder städer byar blommor hundraser mediciner. Men det är bara en del av hans projekt.

I början ser det nästan ut som en normal svensk diktsamling: ja, normal under 2000-talet då, det 2000-tal där Nilsson har varit en av landets hårdast arbetande poeter. Man kan undra vad som skulle hända om någon gammal konservativ kritiker från förrförra århundradet genom en tidsmaskin ställdes inför dikter av exempelvis Nilsson. Vore Carl David af Wirsén inte redan död skulle han nog dö av den upplevelsen.

Mara Lee har skrivit en längre essä som ligger både som för- och efterord, en kringtext som omgärdar och -ringar in Nilssons dikt. Hon skriver fint om skrattet, Nilssons följeslagare, och kanske läsarens första intryck, att han är en väldigt rolig poet. Ja, men Lee visar att det är ett farligt skratt, ett skratt som så småningom tippar över och blir hotfullt. Hon menar också att Nilsson som psykoanalytiker vet åtskilligt om samtalets natur – och hans dikter är uppbyggda kring talet, ja, men frågan är om han inte också lyckas göra sig själv tillräckligt okunnig för att ändå lyckas skriva med en slags aningslöshet, ungefär som en lärare ibland måste göra sig själv en gnutta dummare än han är (vad är liksom alternativet? - att vara helt cynisk?). Nilsson skriver där in sig i intuitionens poetik.

Handlingarna är en språklekande bok, och när jag säger att det ser nästan normalt ut i början menar jag bara att det är en dialog: ett poetjag diskuterar med en motspänstig röst, där poeten föreslår olika saker som är viktiga. Efter ett tag tröttnar lyssnaren, lämnar poetjaget ensamt, och då tar katalogiseringsmanin verkligen vid. Skrattet stelnar någonstans när han sveper med lätt hand över geografi och lärobokskunskaper och encyklopediska listor, där jag får veta att det är viktigt att ”norrbyskära” (det gjorde jag senast i juli i år).

Finders are keepers, resonerar Nilsson, och tar språket i användning – rentav i besittning, kanske, med koloniala anspråk (men är inte alla författare kolonialister, som plundrar och utnyttjar språkets resurser?). Liksom Wittgenstein föreslog i Zettel (föreslår, menar jag), vet Nilsson att det inte finns någon tolkning, bara tolkande – alltså ingen stabil etablerad konvention, utan bara förfaringssätt, en aktivitet, oavslutade handlingar.

Vi vill ha lagom kritiska kritiker, lagom komiska komiker, gubevars, och jag instämmer i Lees resonemang om skrattet: Nilsson är en komisk poet, ja, men han är det på ett ifrågasättande sätt, och ofta en mycket mer angelägen bekantskap än våra omhuldade och etablerade ståuppkomiker. I förskjutningen och glidningen finns det spännande med de här dikterna, där det roliga laddas med en osäkerhet, en nästan-sorg. Obehaget kan påminna om den berömda berättelsen om grodan i kastrullen, som behagligt ligger och plaskar med ett flin på läpparna medan vattentemperaturen långsamt ökar till den kokpunkt som dödar den, medan den groda som slängs ned i kokande vatten abrupt hoppar därifrån och räddar sig.

I Handlingarna trollar Nilsson med prefixen, med ords betydelser, visar dem i nya utstyrslar. Det är en befriande bok, som förlikar sig med sitt ämne, där kvasiverben lämnar sina spår i den konstiga förpackningen, utskrivna i en blåfärg som siktar mot en lila nyans, som också den ger nostalgiska sensationer – tyvärr luktar inte bokstäverna av den sprit som fanns i de gamla spritstenciler som lärare delade ut till mig när jag gick i skolan.

(Bilder Drucksache.)