I Svenska Akademiens serie ”svenska klassiker” ges Erik Johan Stagnelius verk ut. Att läsa dem nu är att försättas i romantiska stämningar som inte känns ett dugg föråldrade, utan snarare som en påminnelse om vad poesi är mäktig när den befrämjar så starka känslouttryck.
Stagnelius är suckarnas poet. Vi som gärna instämmer i hans uppfattning om elände kan inte få nog av hans verserade vemod och musikaliskt klingande klagan. Att det nu tack vare Atlantis förlag äntligen är möjligt att upptäcka honom i helfigur är en av 2000-talets hittills största händelser inom svensk litteratur. Senast det skedde var Fredrik Bööks utgåva 1911-1919.
I Anders Olssons välskrivna inledning betonas Stagnelius rörlighet, att det är en poet där ordet ”snart” är det underförstådda löftet som förlöser krampen; det är en poesi skriven i riktning mot det som varit och som kan bli, i längtan. Olsson betonar också direktheten i dessa dikter, att de kommunicerar med oss fortfarande.
Stagnelius är också en kategorisk poet, som behandlar extrema känslolägen. 
Det är aldrig stiltje, och därför är han också ungdomarnas poet, vars dikter nog aldrig kommer att försvinna från skolornas antologier, hur futtigt urvalet än blir från den klassiska litteraturen.
Han skriver med den romantiska rekvisitan: det är månen, mytologierna, naturen, panteismen, och självömkan. Stagnelius diktjag är en solitär, en betraktare, som vet exakt vilka nyanser som ryms i ordet ”aldrig”. Där, i spänningen mellan löfteslängtan och bottenlös pessimism vistas Stagnelius kraftfulla men samtidigt spänstiga dikter.
Serien med fem böcker innehåller de verk som trycktes under poetens alltförkorta levnad, samlade i den första volymen. En volym av betydligt tunnare skick ägnas episka dikter, och en till dramatiken, där Stagnelius insatser uppmärksammats på senare år av Paula Henriksson, som har stått för kommentarsdelen för samtliga böcker (på ett förträffligt sätt).
Men de bästa böckerna är nog del IV och V, där vi har den lyrik som hittades i osorterade säckar efter Stagnelius död 1823, med nöd och näppe befriade från uppeldning. Dels finns där några av de mest kända antologismyckena – ”Vän! i förödelsens stund”, ”Till förruttnelsen”, ”Näcken”, ”Vad suckar häcken?”, Endymion”, ”Julia! veken i vår lampa” – och dels också några mindre kända men helt förtrollande välskrivna sonetter.
Så här elegant och profetiskt inleder han ett ”Ode”, skrivet när han var nitton eller tjugo: ”I fåfäng möda andra åt framtiden / Må korthus bygga. Fläkten förstör ju dem. / I hoppets värld, på rosenvingar, / Svävar jag, höjd över tid och Öden.”
Som helhet är det ett överdåd av romantisk poesi, som nog aldrig kan överträffas. Att läsa Stagnelius på 2000-talet går hur bra som helst, utan att man behöver dra krystade paralleller till depprockare (som gjordes på 80-talet, då jag gick i skolan), eller till nutida emo-kids. Han klarar sig utan sådant, och fungerar bäst om man läser honom utifrån sina egna förutsättningar, utan att man nödgas utnämna honom till ”vår samtida”.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/11 2011.)
En av anledningarna till att skaffa Bööks utgåva från 1911 har varit kommentarbandet, vilket tyvärr saknas i den vanligt förekommande Allhemsutgåvan från 50-talet. Hur omfattande och givande är kommentarerna i den nya utgåvan jämfört med Bööks?
SvaraRaderaNu har jag inte Bööks kommentarer framför mig, men de här böckerna innehåller ju som sagt Olssons förord, som är rätt långt, och så har Henriksson rätt utförliga noter till varje volym, och hade det varit mer kommentarer skulle väl böckerna bli otympliga och svårlästa - jag tror en av ambitionerna från SA är att böckerna i den här serien ska vara tillgängliga, och jag är tacksam över böcker som inte är stora som kartböcker. Man kan ta med sig de här böckerna ut i naturen - speciellt pocketutgåvan, som jag har hört talas om, men inte sett.
SvaraRadera